"Snön täckte allt så långt hon kunde se, bort till den oåtkomliga horisonten. Den hade tagit med sig all levande ande, och den kritvita oändligheten låt stum och död framför henne - en grym värld utan liv, utan ljud, utan mänsklig värme.
Mors och fars fotspår och den djupa stigen som de fyrtio renarna hade trampat upp - allt hade försvunnit över natten och dolts under ett täcke djup snö."

Dasja är en ung evenkisk flicka som lever med sina föräldrar och syskon i området på gränsen mellan Kina och Ryssland. När föräldrarna lämnar henne ensam i vistet under några veckor träffar hon Pasjenka, en ung man som hon först misstar för ett spöke. Deras möte blir början på en vacker kärlekshistoria, men de har många svårigheter att övervinna innan de kan få varandra.
En historia om kärlek, död och traditionell renskötarkultur under början av 1900-talet, skriven av dottern till evenkernas sista kvinnliga shaman.

Utdrag ur boken:
"Pasjenka siktade och kramade försiktigt avtryckaren, hjortkungen föll. -Tack, vackre hjortkung! Tack för att du hjälper mig att uppfylla mitt hjärtas önskan. Du är redan gammal och har tunga ben, så om en vargflock hade angfipit dig skulle det ha blivit plågsamt. När du var ung var du snabb och lättfotad och kunde springa som vinden och komma undan. Nu hade du tur som stötte ihop med mig."

"Jag tog mig ur bärkonten när jag var tre och bands fast på renryggen när jag var fyra. Varenda gång vi skulle flytta satte de mig på renen och stöttade upp mig med kuddar, och sedan band de fast mig vid sadeln eller packningen. Där satt jag oavsett väder, fastsurrad mellan fyra kuddar. "

Boken är delvis skriven med hjälp av en ordlista med samiska ord, medan texten från början är skriven med kinesiska tecken.
Berättelsen är autentisk och hjärtskärande ärlig. Man hymlar inte, man ömkar inte, man bara lever sitt liv vidare oavsett vad som händer.
I slutet finns ett efterord som kanske är det sorgligaste av allt, hur japaner invaderade evenkernas land och hur de dödade och torterade jägarfolket.

Jag blev riktigt tagen av den mycket tydliga kvinnliga rösten som berättar, jag kan nästan se henne framför mig sittande vid en öppen eld utanför sin kåta där hon bjuder på mat och berättar sin släkts historia.
Är man som jag intresserad av olika kulturer och tycker det är berikande att ta del av hur andra folk lever då är detta ett mycket bra bokval.

Utan slitet från tusentals hästar hade människan aldrig kunnat bygga och utveckla sina städer. Det här är en bok om hästarna i staden. I Stockholm och i New York. I Stockholm fanns det cirka 7 000 åkarhästar runt år 1900. En stad som New York hade vid samma tid uppemot 200 000 hästar. Med så många hästar och kärror av olika slag var olyckor ett stort problem. Hästar skenade, vagnar välte. Det var farligare att ta sig fram i New York bland alla hästdragna ekipage vid förra sekelskiftet än vad det är att korsa en gata trafikerad av bilar i samma stad i dag. I och med bilarnas intåg minskade hästarnas betydelse, men åkarhästar kunde ännu under 1960-talet ses på gatorna i svenska städer.

Boken är fylld av foton från bl.a Stockholms stadsmuseum.
Jag lärde mig massor om åkar-skrået, om hur beroende samhället var av hästtransporter, hur otroligt många hästar som användes, ofta som en slit-och släng-vara, som ibland inte orkade slita och dra i mer än ett par år i t.ex spårvagnstrafiken.
Ingen verksamhet i samhället klarade sig utan hästar, brandkåren, ambulansen, byggarbetsplatser, transporter, renhållning, latrinhämtning. Ja listan är oändlig...
Man kan här finna hur många hästekipage som fanns i storstäderna både i Sverige och USA och exakta mängden gödsel och urin som föll på städernas gator ..
Roliga och intressanta fakta i ämnet som en nörd kan grotta ner sig i, men som även en finnkäring kan finna upplysande.