Bohuslän, sent 1920-tal. Trettonårige Elis och hans familj lever ett hårt och enkelt liv som fiskare. När den äldre systern Signe en dag försvinner avslöjas en mörk hemlighet och Elis tillvaro rämnar.
Utan systern som jämvikt tar faderns oberäkneliga humör allt större utrymme i stugan vid havet. Till slut ser Elis ingen annan utväg än att plocka på sig familjens få slantar och ge sig av för att hämta hem Signe.
Resan bort från barndomens saltstänkta klippor blir för Elis ett möte med en okänd värld. Livet, och han själv, kommer ohjälpligt att förändras.

En finstämd skildring om skuld och förlåtelse, och om att våga acceptera livets skiftningar. Men det är också en historia om ett Sverige i förändring, om framtidstro och modernisering, och om de som hamnar på efterkälken.

Utdrag ur boken:
"Trots att Elis svettades blev fötterna fort kalla när han satte dem i golvet. Han tog ljusstaken med sig ut i storstugan, men ljuset var en osäker följeslagare som han var tvungen att vänta in och övertala att följa med. Vid varje steg framåt blev lågan liten och flämtande och när han stannade upp växte den sig stor och rykande, trasade sönder mörkret och gjorde lönlösa utfall mot taket"

"Han undrade vad far gjorde nu. Trots att det var söndag var han säkert i hamnen och sålde fisk. Middagsmaten skulle snart förberedas och alla hade inte råd med kött, inte ens på en söndag. Då fick man nöja sig med sill och makrill. Elis kunde se far framför sig, hur han mätte upp fisken med nävarna och torkade av sig på byxorna innan han tog emot slantarna. En nick till tack med hakan och ner med mynten som luktade av salt och metall."

Detta är en imponerande debutroman. Jag trivs som fisken i vattnet i berättelsens kölvatten, texten flyter lätt och ledigt och jag kommer karaktärerna nära. Ja förutom fadern, men honom kommer ju ingen nära.
Den enda invändningen är kanske lite för omständiga detaljformuleringar och en viss naivitet som dock är ganska charmig.
Trots att många känslor trängs i den unga Elis och hans storasyster så känns berättelsen naturlig och innerlig.

Under 1920- och 30-talen spärrades prostituerade kvinnor från hela landet in på Statens tvångsarbetsanstalt i Landskrona. Deras brott var lösdriveri - de saknade arbete och bostad, de levde ett liv som väckte moralisk anstöt.
På anstalten låstes de in, ibland tre år åt gången, för att fostras till dugliga samhällsmedborgare.De skulle lära sig arbeta och veta hut. Men de skulle också observeras. På anstalten gjordes "vetenskapliga" försök att klassificera och rangordna kvinnorna, denna "samhällets bottensats". Man upprättade listor på psykologiska typer och lät representanter från Rasbiologiska institutet i Uppsala komma och granska dem.
Boken skildrar på ett skamfyllt och grymt försök att fostra de intagna. Att ha suttit på Landskrona gav en stämpel för livet och de flesta av kvinnorna återkom gång på gång. Berättelsen formar sig till ett stycke kvinnohistoria med skrämmande paralleller till dagens samhälle. Hon ger röst åt de inspärrade kvinnorna.

Utdrag ur boken:
"de olika typerna bland tvångsarbetarna: demimondgruppen med högre standard, dvs, hålldamer och dansflickor.
gatflickor av olika grader, soutenörsflickorna som lever tillsammans med en manlig beskyddare, ligistflickorna som var fräcka och slynaktiga, berglärkorna som utgjorde bottensatsen inom detta klientel. Förutom dessa fanns bettlerskorna,de psykiskt höggradigt abnorma, de höggradigt alkoholiserade, vanetjuvarna, utpresserskorna mfl."

"Jag blir uppslukad av breven och polisbilderna. Jag hör deras röster, det är som en väldig kör av förtvivlan och jag kan inte värja mig. Tankarna mal, vad hade hänt om jag själv levt i ett samhälle utan preventivmedel, utan aborter, utan antibiotika mot syfilis och gonorré, utan barnbidrag - ja utan välfärdssaten? Hur hade mitt liv sett ut? Jag försöker skärma av, med det är tungt, jag känner hur jag sjunker. Det är som om jag satt i en plåtvask, jag håller mig borta från avloppshålet så jag inte spolas ner..."

Det är tuff läsning detta. Kvinnornas autentiska egna brev vittnar både om vädjande böner om hjälp och raseri mot tillvaron där alla dörrar är stängda. Kvinnor som arbetade hade så usla löner därför att man förutsatte att de "tjänade extra" som hålldamer...
Jag baxnar! Och anser att det är så viktigt att vi inte glömmer vår egen historia. Det är så lätt att kritisera andra kulturer och andra länder som inte kommit lika långt som vi utan att blicka i backspegeln.