Ett centraleuropeiskt land några år fram i tiden.
En regim som stängt gränserna och förföljer flyktingar. Medborgarskap omprövas och egendomar beslagtas. Stora läger upprättas.
Sent omsider har omvärlden reagerat och ett skoningslöst krig bryter ut.
Hart bor med sin mamma och sina systrar på en gård. En natt dyker en kvinna upp, som tillsammans med sin dotter har flytt från ett av lägren. Familjen måste nu fatta ett beslut som kommer att påverka dem i grunden, också långt efter att kriget tagit slut.

Utdrag ur boken:
"Nowak kastade en blick mot kyrkan igen, och ut över kyrkogården med gravstenarna som var nästa helt täckta av snömassorna, som en gles tandrad i en gammal gummas mun, och samhället som bredde ut sig runt om med rök ur skorstenarna och sopade trottoarer bakom de manshöga snövallarna."

"De stod med benen brett isär, förankrade i snön som knakade under deras tyngd. Benfickor så fulla av utrustning att låren påminde om fästingar fullsugna med blod"

Och???
Jag ser nog ut som ett levande frågetecken när jag läst ut boken. Mycket märklig känsla infinner sig, kanske är det så författaren tänkt sig...
Boken utspelar sig i framtiden men jag har hela boken igenom en känsla av dåtid.
Jag blir berörd av huvudpersonen, den unge sonen med gomspalt som gjort honom till ett mobbningsoffer och hans älskade hund som är hans bästa vän.

Men utöver det kan jag inte påstå att jag känner just någonting. Inte ens när militärer anländer till gården med allt vad det innebär.

Jag var tvungen att googla på recensioner för att ta reda på hur andra hade uppfattat historien. DN skriver bl.a "Förstår inget av skeendet bortom gården och känner mig dummare än jag borde vara i förhållande till katastrofen som verkar skriven för deltagarna i ett självspäkande gisseltåg"

Så bra kan inte jag uttrycka mig men jag förstår i alla fall att det handlar om moral, om mänsklighet och empati och om man vågar följa sin inre kompass i skarpt läge.

Joel är tillbaka i småstaden där han växte upp. Han har tvingats bli förälder till sin mamma Monika, som nu ska flytta in på demensboendet Tallskuggan.
På hemmet jobbar Joels barndomsvän Nina. De har inte pratat med varandra sedan tonårens smärtsamma avsked.
Monika blir snabbt sämre när hon flyttat in på avdelning D. Hennes utbrott alltmer våldsamma. Och hon tycks veta saker som hon inte borde känna till. Det är nästan som om något okänt tagit över henne.
Nu förs Joel och Nina åter samman för att rädda Monika - och sig själva.

Utdrag ur boken:
"Wiborg börjar gråta. Hon stirrar fortfarande på resterna av tårtan och skakar på huvudet. -Är jag så gammal? säger hon. -Är jag nittiofem? Killen som spelat gitarr sätter sig bredvid henne, torkar henne försiktigt om kinderna med en servett. _Ja, säger han. -Tänk att du är så gammal och ändå så frisk och kry.
-Men då...då måste ju mina föräldrar vara jättegamla. Dom kan väl inte vara långt över hundra heller? Och min man, hur kan han...
Hennes röst dör ut när gråten övermannar henne helt. Hennes sorg är outhärdlig att se. Men ingen av de andra gamla verkar reagera."

En kuslig roman om kärlek, vänskap och den största skräcken av alla: att förlora kontrollen över sig själv. Den är skriven med respekt och empati för utsatta och kantstötta människor och därför påminner den om Stephen Kings romaner som jag plöjde igenom med stor iver och entusiasm på 80-talet.
Jag gillar att blanda genrer och det var länge sedan jag läste någon skräckis, en syrlig karamell i godisskålen!