Återupptäckten av Lucia Berlins noveller har varit en av de stora litterära sensationerna på senare år. Miljöerna, yrkena - Mexiko, Kalifornien, New York, Santiago de Chile, lärare, städerska, läkarsekreterare, sjuksköterska - och sjukdomarna, särskilt cancer och alkoholism, är hämtade från hennes egen tillvaro och egen familj. Av det skapade hon ett stycke litterärt liv, som nästan ser ut som en självbiografi.
Lucia Berlin levde 1936-2004

Ur Klas Östergrens förord:
Hon har en särpräglad rytm i sitt språk, blick för detaljer, hon förmår att med enkla medel etablera en känsla av intensiv personlig närvaro. Man blir övertygad om att hon vet vad hon talar om.

Utdrag ur bokens titelnovell:
"Bussen är sen. Bilar kör förbi. Rika som sitter i bilar tittar aldrig på folk på gatan, aldrig någonsin. Fattiga väntar mycket. Socialbidrag, arbetsförmedlingen, tvättomater, telefonautomater, akutmottagningar, häkten och så vidare..
Städerskor: ha som regel att inte jobba för vänner. Förr eller senare kommer de att börja tycka illa om er för att ni vet så mycket om dem. Eller också kommer ni att sluta tycka om dem för att ni vet för mycket om dem."

Utdrag ur novellen "Anteckningar från akuten 1977"
"Åldringar. Jag vet inte vad jag ska tycka om åldringar. Det känns hemskt onödigt att göra en dubbel höftledsoperation eller en bypassoperation på en nittiofemåring som viskar -snälla låt mig dö!
Jag tycker inte att gamla borde ramla så ofta, ta så många bad. Men det kanske är viktigt för dem att kunna gå själva, stå på egna ben. "

Författaren är en fantastisk iakttagare och berättare. Det blir tvära kast för boken innehåller många noveller, ibland känner jag att jag skulle behöva pausa och smälta det jag läst innan jag kastar mig in i nästa äventyr. Här finns allt, svärta och ljus, hopp och misär. Och humor, så mycket humor att jag skrattar högt.

17-åriga Molly Ayer har bott i tolv olika fosterhem. När hon tvingas till samhällstjänst, efter att ha stulit en bok på ett bibliotek, blir det droppen för hennes fostermor. Av rädsla för att än en gång behöva flytta går hon med på att städa vinden hos en gammal kvinna.
Vivian Daly är 91 år och känner igen sig i Mollys historia. När hon var nio år förlorade hon sin familj i en brand. Tillsammans med tusentals andra föräldralösa sattes hon på så kallade barntåg genom Mellanvästern. De färdades genom USA och auktionerades ut i städerna som de passerade - mer eller mindre som slavar.
När Molly och Vivian gemensamt går igenom vinden i det stora gamla huset väcks förträngda minnen till liv. Molly bestämmer sig för att hjälpa Vivian att få svar på de smärtsamma frågor som tyngt henne hela livet. Resultatet blir något de aldrig kunnat föreställa sig.

Utdrag ur boken:
"Det gamla huset är fullt av ljud. Furugolven knirkar, fönsterrutor skallrar, flugor surrar i taket, gardiner fladdrar. Rummet luktar gamla böcker och gårdagens brasa och, svagt, någonting matigt från köket."

Enligt omslaget har denna bok legat 61 veckor på New York Times bästsäljarlista.
Och jag undrar varför?
Inget fel på romanens ämne, i bakgrunden ligger ju fakta om Orphan Train. Över 200.000 barn fraktades från östkusten till Mellanvästern mellan 1854-1929 och författaren har gjort gedigen research som ligger till grund för historien.
Ändå haltar den betydligt.
Hon staplar en massa schabloner på varandra, texten är amatörmässigt skriven, som om författaren nyss gått en skrivarkurs. Hon använder en raljerande ton samtidigt som det ska vara tårdrypande, vilket gör att boken känns ojämn. Storyn håller inte ihop, istället för att krypa under skinnet på mig så upplever jag den tyvärr inte särskilt trovärdig eller ens realistisk.
En tanke slår mig, kan det bero på dålig översättning?....