"Mitt förnamn Bao Vi uttrycker mina föräldrars önskan att skydda den allra minsta. Om man skulle göra en bokstavlig översättning heter jag "Dyrbara pyttelilla mikroskopiska". Jag har inte kunnat leva upp till mitt namn, ett öde som jag delar med de flesta vietnameser."
Vi är berättelsen om en flicka som skulle ha levt ett liv i skymundan och hennes väg ut i ljuset.

Efter Ru och Man är Kim Thuy tillbaka med en ny skimrande och poetisk roman. I Vi bygger hon vidare på ett spår från debutromanen och återvänder till flykten från Vietnam. Här möter vi återigen Vietnams färger och smaker,
exilens svårigheter men också rikedom, och ett sökande efter identitet vi alla kan känna igen oss i.

"Jag hittar inte på någonting. Det är saker jag har varit med om på riktigt, sådant jag sett. Jag är helt enkelt inte kapabel att fantisera ihop saker. När jag skriver är mitt enda mål att dela med mig av skönhet." säger författaren.

Utdrag ur boken:
"Precis som kycklingarna som föds upp inuti grova bambustänger ombord på husbåtarna på Mekongfloden, ville jag helst hålla mig stilla i lägenheten som var alldeles för stor jämfört med vår bit av jordgolvet i flyktinglägret. Där hade min kropp formats av min mors och mina bröders kroppar."

"De första månaderna i Hanoi var jag lika fascinerad av småbarnens förmåga att sitta på pakethållaren på pappornas cyklar utan att fastna med fötterna i ekrarna som av taxiförarna som satt och sov på sina motordrivna cyklar. Och än mer av det vietnamesiska språkets sex olika former av verbet "älska": älska vansinnigt, älska som slagen av blixten, älska som i rus, älska sig matt, älska sig medvetslös, älska så man glömmer sig själv."

Hur man kan få in så mycket känslor, livsöden och dramatik på futtiga 140 sidor är mig en gåta, men författaren lyckas varje gång! Texten drabbar som en käftsmäll, det finns inte ett ord eller en stavelse för mycket, avskalat avvägs varje mening tills bara essensen återstår.