Caroline har varken sett sin mamma eller sin bror på trettio år. Hon har inte ens berättat för någon att de lever. Men när hennes bror en dag kommer gående på gatan kan hon inte, efter att den första chocken lagt sig, låta bli att söka upp honom. Hon tror att hon kan gå vidare sedan, fortsätta livet som det var innan hon återsåg honom. Men de onda minnena vaknar, oron väcks till liv och hon inser att hon inte längre kan blunda och förneka. Hon måste hitta sin mor och ställa henne till svars. Hon måste få veta varför allt blev som det blev.

Samtidigt är Ulf, som hon varit tillsammans med i över ett år, otålig och vill att de ska flytta ihop. Caroline värjer sig. Visst vill hon ha honom i sitt liv, men vågar hon satsa på förhållandet? Sedan hon flyttade hemifrån som sextonåring har hon aldrig levt tillsammans med någon. Är Ulf mannen som ska lyckas riva murarna hon byggt upp runt sig själv?

Utdrag ur boken:
"Jag minne inte vilken mat eller vilka ämnen vi hade i skolan den dagen, men jag kommer ihåg att vi skulle ha ätit stekt fläsk och löksås på kvällen. Jag minns hur löksåsen såg ut när den hade kallnat och stelnat, och hur fläskbitarna krympte i stekjärnet. Hur mamma kastade alltsammans utan att vi fick smaka. Hon slängde både fläsk, stekjärn, sås och kastrull. Skålen med potatis hivade hon ut genom fönstret, resten kastade hon ner för källartrappan."

Författarens sjätte roman, den första jag läser.
Jag tycker historien inte håller ihop. För många sidospår fyller ut sidorna och tar bort fokus från huvudberättelsen.
Jag får en känsla av utfyllnad. Inte får jag historien att kännas riktigt trovärdig heller, man tränger inte under ytan på huvudpersonerna, framför allt inte pojkvännen vars karaktär går mig helt förbi.
Visst är boken lättläst men jag behöver något mer gripbart, lite mer djuplodande än skrapet på ytan som erbjuds här.

Detta är den femte volymen i Lilian Ryds utforskande av nordsvensk kulturhistoria. Här knyter hon samman Lapplands olika folk och h ur de levt av och med naturen efter urgamla mönster.
Boken bygger på närmare trettio års intervjuer med äldre samer och svenska om självhushållets vardag och om hur de tänkt kring mat och ätande. Vi får fascinerande glimtar av en tillvaro med rötter i livet på tundran för tiotusentals år sedan.

Boken är indelad i olika kapitel, allt från -fångstgropar till fruktsoppa, - surkött och surfisk, -äta hela djuret, -fångst och jakt och så vidare.

Omslagsbilden visar Maria Larsson som tagit upp ett kok potatis vid fjällgården Skajdde, tio mil väster om Jokkmokk i väglöst land. Maria levde 1875-1956 och fotot är taget 1950. Maria var också en mycket duktig stickerska och hennes fint rutmönstrade yllevantar är berömda.

Utdrag ur boken:

"Dagens kostråd ger intrycket att vi går under av vitaminbrist om vi inte äter grönsaker och frukt varje dag. Det kanske är sant om köttbien på tallriken alltid är skuren ur den näringsfattigaste delen av djuret, nämligen muskelmassan.
Om man äter inte bara musklerna utan hela djuret med inälvor, fett och blod, får man vitaminer, mineraler och andra näringsämnen. Forskningen är på den punkten just på väg att hinna ifatt ett par hundratusen år av praktisk erfarenhet."

Kanske behöver man vara lite nörd för att ta till sig allt i denna gigantiskt innehållsrika bok. I så fall är jag det, för det intresserar mig mycket att läsa om svunna tiders liv och leverne.
Vad gäller just invånarna uppe i norr har de behållit sina gamla traditioner och levnadssätt mycket längre än andra i och med att de inte innefattades i industrialismens framfart.
Man var möjligen fattig på ägodelar men hade man mat för dagen uppfattades man inte som fattig.
Ett enkelt sätt att leva, där man känner en helt annan tillfredsställelse över sin egen roll, sitt eget arbete, vad man åstadkommer, och hur man tar hand om varandra.
Kanske var det inte bättre förr, men, det är intressant och spännande läsning för dig som har det rätta intresset.