Nobelpristagaren Toni Morrison fortsätter att utforska vår historia - denna gång med ett gripande drama om en traumatiserad krigsveterans försök att återgå till livet.

Efter fasansfulla upplevelser under Koreakriget återvänder Frank Money till ett USA präglat av rasism och förtryck.
Som en skugga av sitt forna jag, och med fragmentariska minnen av det han har varit med om vaknar han upp på ett mentalsjukhus.
Först när hans älskade syster Cee råkar illa ut tvingas han ur sitt apatiska tillstånd och beger sig till Södern för att rädda henne.
Frank för henne till den lilla stad i Georgia där de bägge vuxit upp, en plats som han har hatat i hela sitt liv.
Och där, omgivna av minnena och människorna från barndomen, kan de båda syskonen slutligen försonas med det förflutna.

En djupt engagerande roman om en man som trott sig vara besegrad av livet men som återfinner sig själv - och hittar hem.

Utdrag ur boken:
"Det var före Lily. Innan han såg henne stå på en stol, sträcka sig, nå upp till den högsta hyllan i sitt skåp för att hämta den burk med bakpulver, som hon behövde till den måltid hon höll på att laga åt honom. Deras första. Han borde ha störtat upp och plockat ner burken från hyllan. Men det gjorde han inte. Han kunde inte ta blicken från hennes knäveck. När hon sträckte på sig drogs klänningen av mjukt blommigt bomullstyg upp och blottade den sällan sedda och ack så sårbara huden. Och han började gråta, men han kan fortfarande inte förstå varför han gjorde det. Enkel, ren kärlek som drabbade honom så snabbt att den krossade honom."

"Solen gjorde så gott den kunde för att bränna bort den välsignade frid man kunde finna under de stora gamla träden, gjorde sitt bästa för att förstöra nöjet av att få vara bland dem som inte ville förnedra eller krossa en. Men även om solen försökte kunde den inte bränna bort de gula fjärilarna från de röda rosorna, och inte heller kunde den tysta fågelsången."

Det är så vacker prosa, helt otroligt hur mycket som kan få plats på endast 150 sidor, andra författare hade behövt minst det dubbla!
Jag suger i mig varje ord, varje mening, där alla är lika värdefulla och genomtänkta, inte en stavelse har hamnat på pränt utan eftertanke.

Jag har stiftat bekantskap med Toni Morrison redan för över 30 år sedan och under årens lopp har jag läst 4 titlar. Hon är en av de få nobelförfattare som jag uppskattar till fullo, inte för komplicerad eller svår att ta till sig.

Denna roman har också gått som följetong i P1 i vintras.
Ge henne en chans, du kommer inte att ångra dig!

Angéle kommer till sjukhuset med huvudet i ett skruvstäd - så känns det i alla fall. Smärtan är värre än något annat hon har varit med om.
När hon vaknar nästa gång, utan huvudvärk, är det med känslan av att inte kunna andas. Hon ser ingenting, hon kan inte röra sig, hon kan inte tala.
Snart förstår hon att sjukhusets personal tror att hon är hjärndöd. En läkare talar om för hennes man att det är dags att stänga av respiratorn och planera för begravning.
Och hon kan inte protestera.
Men en dag när Angéles dotter sitter vid sängen ser hon en tår rinna nerför mammans kind. Plötsligt förstår alla att Angéle fortfarande lever.

Angéle hade drabbats av en alldeles vanlig infektion som ledde till Bickerstaffs syndrom - en sjukdom som gör att i stort sett alla tecken på liv försvinner, samtidigt som den sjuke fortfarande hör och känner lika mycket som tidigare.
Hon överlevde, räddad av en enda tår.
Detta är hennes berättelse.

"Jag har inte i första hand skrivit boken som ett inlägg i debatten om dödsbegrepp och dödshjälp, säger författaren, utan för att väcka hopp hos anhöriga till komapatienter och för att göra alla som arbetar i vården medvetna om att det gängse sättet att behandla och bedöma fall som mitt inte är självklart. Om det inte hade varit för min egen starka livsglädje och mina anhörigas kärlek hade jag inte överlevt."

Redan när Angéle bara kunde röra på ett finger och kommunicerade med sin man genom att han rabblade alfabetet och iakttog hennes finger berättade hon för honom att hon ville skriva en bok om sin sjukdom.

Ja jisses, min och säkert många andras värsta mardröm! Ett helt klart förstånd och psyke men en kropp som inte kan förmedla det! Afasi har jag upplevt som ytterst besvärligt, är man dessutom i koma, ja vad återstår då?
Bland annat görs experiment för att säkerställa att patienten inte har några smärtupplevelser dvs. hjärnaktivitet kvar, på Angéle gjordes detta genom att man drog i bröstvårtan, hårt! Det lär vara så smärtsamt att även en patient i koma reagerar. Det kunde inte Angéle visa, men hon upplevde den omänskliga smärtan!
Min mor låg i koma efter en stroke, läkaren förklarade att man pumpat in vatten i hennes öra för att kontrollera statusen i hjärnan. När vattentrycket drabbar trumhinnan är smärtan olidlig, dvs. man uppnår samma resultat som med bröstvårtan. Jag kan bara hoppas att min mor redan var hjärndöd vid det tillfället.