En man återvänder till sin barndoms trakter på den engelska landsbygden. Till en början har hans biltur inget mål, men snart står det klart vart hans undermedvetna har fört honom: till en bondgård med en liten ankdamm strax bakom. För länge sedan bodde familjen Hempstock där: elvaåriga Lettie, hennes mamma och mormor. Märkligt nog bor mamman och mormodern kvar, lika gamla som de var då för fyrtio år sedan, men Lettie är borta.
Mannen sätter sig på den gröna bänken bredvid dammen och genast börjar han minnas året då han var sju: hur gruvarbetaren som handlade med opaler en morgon låg hopsjunken i baksätet på en bil i vägrenen. Död. Och hur Lettie försvann.
Stunden på bänken vid dammen för honom tillbaka till våren då ondskan i en hemhjälps skepnad kom in i hans barndom och då hans världar - både barnets fantastiska och de verkliga - förändrades för alltid.

Utdrag ur boken:
"När vattnet börjat ånga sträckte jag ut foten och högerarmen så att jag behöll greppet om pincetten och den centimeterlånga biten av varelsen som jag lyckats linda upp ur min kropp. Sedan satte jag stället där pincetten var under varmvattenkranen. Vattnet splade över foten, mina fingrar skållades men jag var beredd på att bli bränd. Det var inte masken. Jag kände hur den vände och vred sig inuti mig för att komma undan det skållheta vattnet, jag kände hur den lossade greppet inuti min fot. I triumf vred jag pincetten, det kändes som att pilla på världens bästa sårskorpa, medan varelsen spjärnade emot allt mindre och började komma ut ur mig."

"Fast jag skulle ha svårt att beskriva deras utseenden. Jag kunde se dem, titta på dem, ta in varje drag, men i samma stund som jag vände bort blicken var de borta, och på hungerfåglarnas plats i minnet fanns bara näbbar och klor som rev och slet, eller tentakler som snodde sig, eller håriga skalbaggekäkar. Så fort jag vände bort blicken visste jag inget utom att de hade sett rätt på mig, och att de var mycket glupska."

Det tog ett tag av läsning innan tröga jag begrep att jag läste en fantasybok!
I början trodde jag att jag läste en uppväxtskildring eller barndomsskildring och det var det ju med rätta, förutom att det handlade om en värld i en annan dimension upplevd genom en 7-årings ögon.
En trolsk stämning råder rakt igenom boken, och när jag väl insett och accepterat vad det handlade om ja då började jag verkligen njuta av den vackert skrivna berättelsen.
Verkligheten för pojken är inte så munter men så möter han en 11-årig flicka som förändrar hela hans livssyn.
Denna författare har blivit mycket lovordad för sina barnböcker men denna bok är varken för vuxna eller för barn specifikt utan spänner sig över alla åldersbarriärer. Jag har inte läst Harry Potter-böckerna men de som har det nämner en stor likhet med denna berättelse.
Gillar du myter och magi och vackert språk så gillar du denna lättlästa njutbara historia.

Mette är författare. Hennes nästa bok ska handla om u-länderna, men hon har varken tid eller lust att resa och kontaktar istället en hjälporganisation för att samla bakgrundsmaterial.
Genom rum 516 på ett av Köpenhamns centrala hotell förflyttas Mette till nödens Afrika.
Nej, självklart sker detta inte på riktigt. Men plötsligt står en liten pojke från en av Afrikas törstande byar tillsammans med Mette i hotellkorridoren efter att dörren till rummet stängts. När hennes egen dotter dyker upp på ett daghem i Rumänien blir förvirringen ännu större.
Mette vill gärna göra något för de fattiga men hur mycket av sin egen bekvämlighet och trygghet är hon beredd att riskera?

Utdrag ur boken:
"Mette kommer plötsligt att tänka på Biafrabarnen. Långt, långt borta i Afrika, men ändå ständigt närvarande vid kvällsmåltiderna. "Tänk på de svältande barnen i Afrika" sa de vuxna. För Mette tyckte ju inte om vare sig det ena eller det andra, och hon orkade nästan aldrig äta upp.
Nästan varje dag tänkte Mette på vad underbart det hade varit om man kunde stoppa ner sin mat i ett kuvert och skicka den till Afrika. Och egentligen var det konstigt att de vuxna alltid sa att hon skulle tänka på barnen i Afrika när de samtidigt sa att det där med kuverten var helt omöjligt. Barnen där nere blev ju inte mättare av att Mette åt upp. Eller hungrigare när hon inte gjorde det.
Så hunden fick det. Allt som låg på Mettes tallrik som hon inte hade ätit."

"Han går in igen och rotar bland några saker, kommer tillbaka med en ihopvikt presenning och räcker henne den. Pang. Så är dörren stängd igen.
Här ska de alltså tillbringa natten. Under bar himmel på en elektronik- och kemikaliesoptipp någonstans i Indien. I beckmörker och utan den lilla resväskan eller handväskan. Utan extrakläder. Utan vatten och mat. Bara ett stort stycke tjock plast."

Denna bok är skriven av en författare med livlig fantasti. En person som vill väcka världen, som vill peka på hur vi vanliga medborgare i våra trygga hem ignorerar de stora problemen som dagligen drabbar miljoner människor runt om i de fattiga delarna av världen.
Det var spännande med science fiction-rummet på hotellet och speciellt att hon vid varje besök hamnade på ett nytt ställe utan möjlighet att kommunicera med invånarna.
Parallellt lever Mette ett vanligt liv med dotter och veckopendlande make.
Varför mamman varje eftermiddag måste sova middag innan hon hämtar dottern på dagis begrep jag aldrig.
Inte heller förstod jag totalomvändningen i äktenskapet i slutet av boken.
Lite hafsigt skriven tyckte jag historien var även om den absolut hade sina poänger.
Framför allt är det skoj att läsa en berättelse med en helt annan ingång än andra böcker har.
På ett fiffigt sätt har hon visat på hur vi gärna vill hjälpa till men hur taffligt allt ändå blir när vi inte hinner/orkar/kan göra konkreta förändringar i våra liv.

När Jimmie Darling kommer till Beckomberga mentalsjukhus börjar hans dotter Jackie tillbringa allt mer tid där och när modern reser till Svarta havet blir sjukhuset hela hennes värld. Där finns läkaren Edvard Winterson som varje natt tar med sig Jim och några utvalda patienter till sina stora fester vid Lill-Jansplan, där finns Inger Vogel som rör sig på gränsen mellan ordning och ödeläggelse och Sabina med sina pärlor och sin bedrövelse. Där finns också Paul och kärleken, det verkliga vansinnet.

Så har jag då premiärläst Stridsberg. När jag läser recensioner relaterar man mycket till hennes tidigare verk vilket jag inte kunnat göra eftersom jag inte läst hennes tidigare utgivning.
Jag är besviken, inte förvånad, men det känns lite som att jag anade att jag inte skulle njuta fullt ut av historien. Alla element för en spännande läsning finns där, den sinnessjuka pappan, fråvarande mamman, dotternsom fungerar som huvudperson. Älskare, läkare, vänner, men alla karaktärer glider mig ur fingrarna. Kvar bli sublimt svala stämningar, himlar och moln, en anonym berättelse för den som inte varit där.
Nej tyvärr berör den inte mig på djupet.

Några dagar efter att jag läst klart boken hör jag talas om att den är nominerad till August-priset. Kunde just tro det eftersom jag inte gillade den särskilt mycket. Augustpris-juryn och jag är sällan överens...