London, juli 176. En värmebölja som verkar oändlig har svept in över staden. Det har inte regnat på månader när den pensionerade Robert Riordan säger till sin fru Gretta att han ska gå och köpa tidningen, men aldrig kommer tillbaka.
Robert försvinner och de tre vuxna barnen måste återvända hem - döttrarna Monica och Aoife som slutat tala med varandra och sonen Michael Francis som står på randen till skilsmässa - var och en med egna idéer om faderns försvinnande. Inget av syskonen anar att deras mor tror sig ha en förklaring, som hon väljer att behålla för sig själv.

En intim skildring av en familj i kris,en psykologiskt trovärdig roman som lyckas med bedriften att vara nagelbitande spännande och djupt mänsklig på en och samma gång.

Utdrag ur boken:
"När han följde med för att träffa Claires föräldrar för första gången, var det som gjorde starkast intryck på honom hur trevliga alla var mot varandra. Så enastående hövliga och omtänksamma. Föräldrarna sa "käraste" till varanda. Vid middagen frågade hennes mor om hon fick besvära honom om att skicka smöret om han ville vara så vänlig? Det hade tagit honom en stund att analysera grammatiken i den meningen, att famla sig fram i dess dunkla semantiska slingor."

"Skorna avslöjar henne. Gretta gör vad som helst för att slippa ha skor på sig, särskilt i den här hettan. Hon har alltid lidit av svullna fotleder, inflammerade knölar, nersjunkna fotvalv, liktornar, ont i hälarna, ont i tårna - hennes fötter, påpekar hon gärna, är hennes plågoris. Hon framlever sina dagar i tygskor eller tofflor utan hälkappa och sätter bara på sig skor vid speciella tillfällen. Att hon har tvingat ner fötterna i de här lädersandalerna, signalerar att Gretta är mer än redo, och att de har full batalj att vänta. Gretta pratar oupphörligt i över fem minuter. Hon ger dem en utförlig beskrivning av potatisarna hon har skalat och alla olika personer som har ringt, och hettan, och Londonpolisens allmänna oduglighet. Hon möter fortfarande inte barnens blickar."

Jag slukade den här romanen som är skriven med äkta berättarglädje. Karaktärerna är livfullt och varmt skildrade i all sin skröpliga mänsklighet. En riktig bladvändare som passar perfekt i hängmattan i sommar!

Island, efter finanskrisen. Två par gör en utflykt till det ensliga höglandet och i dimman kör de rakt på ett hus. Bilen går sönder och de tvingas övernatta hos husets ägare, ett gammalt par som beter sig märkligt och verkar vara rädda för något ute i mörkret.
De fyra vännerna gör flera misslyckade försök att ta sig därifrån, men blir kvar i en situation som ter sig alltmer klaustrofobisk och obehaglig. Snart blir sprickorna inom gruppen uppenbara. Egill och Hrafn är sedan länge rivaler, de har båda tillhört finanseliten men har i kraschen förlorat allt och dövar nu sin ångest med alkohol, droger och porr. Anna och Vigdis försöker närma sig varandra men hindras av svartsjuka och avund.
Allt tyder på att mannen i huset flytt upp på höglandet för att gömma sig, men från vad? Och varför har de egentligen hamnat i denna mardröm?

Den här boken är en i raden av isländska alster som jag läst på senare år. Miljöskildringarna brukar vara så fascinerande att bara de gör romanerna värda att läsa!
Denna historia marknadsförs som en "mångskiktad skräckthriller med stark samtidskänsla där naturen besitter en gåtfull, gäckande brutalitet som också verkar finnas i människorna som försöker bemästra den."

Kritikerrosad har den blivit, det blir den inte av mig. När en bok slutar så att jag inte fattar poängen, då blir jag bara arg och besviken. När jag dessutom får läsa över 200 sidor innan det händer det minsta lilla som i min värld kan anses skrämmande, nä, då ruttnar jag på beskrivningen!
Boken har flera bottnar och den jag begriper bäst är de bortskämda finansvalparna som försöker anpassa sig till en annan krass verklighet. Jag har läst mina Stephen King och inte minst svenska Ayvide Lindqvist i genren och njutit oerhört av skräckhistorierna, men denna lämnar mig bara besviken. Så tyvärr, nu är jag motvallskäring igen, rätta mig gärna om du har läst boken och tycker jag har fel!