I tolv nya noveller ser Oline Stig med skärpa och roat överseende på människors ofullkomligheter. Hennes skildringar vindlar sig fram, börjar i en ända av tillvaron och fortsätter i en annan. Livet kan få en oväntad vändning, snabbare än någon kan tro.
Gemensamt för berättelserna är att de på ett eller annat sätt handlar om identitet - hur människors vilja, önskningar och förväntningar påverkar vad de ser hos andra och sig själva. Vem är du och vem är jag?

Utdrag ur "Nätterna med Dolores"
"Det kanske låter överspänt men där och då visste jag att hon var mitt öde. Hur visste jag att hon var det? Jag har tänkt och kommit fram till att det var ett litet streck på hennes kind, alldeles under ena ögat. Det var ingen rynka, hon var alldeles för ung, bara tjugosex och ett halvt. Nej, jag tänkte att det måste vara ett märke av något slag, att hon hade legat lite obekvämt på en kudde där örngottet vikt sig, eller kanske att hon sovit på en soffa utan en riktig kudde, som jag själv."

Ur "Familjefesten"
:"Dagmamman kom hon mest ihåg lukten av, en blandning av svett och stekt falukorv. Känslan av instängdhet. Modern mindes hon som en skugga. Hennes grå regnrock och det våta håret som hängde i stripor när hon kom till dagmamman efter jobbet på tvätteriet."

Jag gillar novell-formatet. Inte i veckotidningsvariant, utan som skönlitteratur. Ibland är man splittrad och har svårt att komma in i en berättelse. Under en sådan period fungerar noveller perfekt. Man slutar inte läsa men man krävs inte total närvaro på samma sätt som i en roman. Alla orkar koncentrera sig den korta stund det tar att läsa en novell. Här i boken fanns några pärlor.

"Snön täckte allt så långt hon kunde se, bort till den oåtkomliga horisonten. Den hade tagit med sig all levande ande, och den kritvita oändligheten låt stum och död framför henne - en grym värld utan liv, utan ljud, utan mänsklig värme.
Mors och fars fotspår och den djupa stigen som de fyrtio renarna hade trampat upp - allt hade försvunnit över natten och dolts under ett täcke djup snö."

Dasja är en ung evenkisk flicka som lever med sina föräldrar och syskon i området på gränsen mellan Kina och Ryssland. När föräldrarna lämnar henne ensam i vistet under några veckor träffar hon Pasjenka, en ung man som hon först misstar för ett spöke. Deras möte blir början på en vacker kärlekshistoria, men de har många svårigheter att övervinna innan de kan få varandra.
En historia om kärlek, död och traditionell renskötarkultur under början av 1900-talet, skriven av dottern till evenkernas sista kvinnliga shaman.

Utdrag ur boken:
"Pasjenka siktade och kramade försiktigt avtryckaren, hjortkungen föll. -Tack, vackre hjortkung! Tack för att du hjälper mig att uppfylla mitt hjärtas önskan. Du är redan gammal och har tunga ben, så om en vargflock hade angfipit dig skulle det ha blivit plågsamt. När du var ung var du snabb och lättfotad och kunde springa som vinden och komma undan. Nu hade du tur som stötte ihop med mig."

"Jag tog mig ur bärkonten när jag var tre och bands fast på renryggen när jag var fyra. Varenda gång vi skulle flytta satte de mig på renen och stöttade upp mig med kuddar, och sedan band de fast mig vid sadeln eller packningen. Där satt jag oavsett väder, fastsurrad mellan fyra kuddar. "

Boken är delvis skriven med hjälp av en ordlista med samiska ord, medan texten från början är skriven med kinesiska tecken.
Berättelsen är autentisk och hjärtskärande ärlig. Man hymlar inte, man ömkar inte, man bara lever sitt liv vidare oavsett vad som händer.
I slutet finns ett efterord som kanske är det sorgligaste av allt, hur japaner invaderade evenkernas land och hur de dödade och torterade jägarfolket.

Jag blev riktigt tagen av den mycket tydliga kvinnliga rösten som berättar, jag kan nästan se henne framför mig sittande vid en öppen eld utanför sin kåta där hon bjuder på mat och berättar sin släkts historia.
Är man som jag intresserad av olika kulturer och tycker det är berikande att ta del av hur andra folk lever då är detta ett mycket bra bokval.