Kvarteret präglas av nobel värdighet. Husen är som kolosser av sten och tegel bakom höga murar och lockar definitivt inte till spontana besök. Inte ens murgrönorna, som gör allt för att mjuka upp fasaderna, kan dölja det förnäma allvar som vilar över området.
Alice tänker på de öppna ängarna hemma med vilda hallonsnår, smörblommor, daggkåpor och ängskovall. Så tafatta och vilsekomna de skulle se ut här.
Herr Larsen bromsar n vid järngrindarna till ett stort trevåningshus i rödbrunt tegel. Hon ser på den breda stentrappan och de stora, säkert också tunga ekdörrarna och känner sig med ens som en nykläckt fågelunge, naken, sårbar och oförmögen att flyga.
Men nu är hon här, det är bara att ta tjuren vid hornen. Så hon tar sina väskor och kliver med raska steg uppför trappan och går rätt in genom den pampiga entrén. Efteråt får hon veta, att hon då gör sitt första regelmässiga övertramp.
Hon skulle förstås ha gått köksingången.

Flyttfåglarna är en fristående fortsättning på Stannfåglarna, som utkom 2010 och handlar om författarens farföräldrar i nordvästra Ångermanland.

Utdrag ur boken:
"Alice följer mamma till lagårn och sitter på en pall och ser hur hon mjölkar ko efter ko. Det är hemskt och overkligt. Som om något svart täcke lagt sig över dem alla. Det är till och med svårt att prata. Inte ens så vanliga ord som att säga att gröten är för het, att man vill ha mera mjölk, är lätta att säga. Det är som om orden fastnar i gommen och torkar bort. Ingen säger till henne att hon ska gå och lägga sig heller, fast hon bara är fyra år."

"Mamma, som arbetar hårt hela dagarna, brukar ta sig en liten stunds stillhet när skymningen kommer. Hon kallar det Kura skymning eller att vänta in den Blå timmen. Om det är för att spara på fotogen och sedermera el, eller för att hon behöver den där stunden av inre stillhet, det har hon aldrig sagt. Men hon minns hur skönt det var att få dela den stunden med henne. Mamma brukade sätta sig på en stol med ryggen åt spisen, och hon kröp upp i hennes famn och flätade in sina fingrar i hennes. Så satt de alldeles tysta och hörde hur veden brann och såg hur skuggorna klev ut ur hörnen och sakta intog rummet. "

Om man kan kalla en roman för sympatisk, hemtrevnadsputtrig, verklighetstrogen, varm och innerlig, så får den här boken dessa epitet. Sällan har jag trivts bättre med karaktärer och miljö. Boken är helt klart skriven med kärlek och omsorg.