Joan Castleman sitter på ett flygplan på tiotusen meters höjd när hon bestämmer sig för att lämna sin man - den uppburne amerikanske författaren Joe Castleman.
Hon har stöttat honom i både med- och motgångar, följt honom på alla resor och uppläsningar. Nu är de på väg till Helsingfors där Joe ska ta emot ett prestigefyllt litteraturpris.
Men Joan, som under fyrtio års äktenskap offrat både familjelivet och sin egen författarkarriär för att leva hans dröm, har fått nog. Tillvaron som den perfekta författarhustrun har börjat stå henne upp i halsen.

Utdrag ur boken:
"En pappa ska vara så stor och barsk som möjligt, ett bredaxlat under som tar med sig en till kontoret eller affären eller var han nu tillbringar sina grå, manliga dagar, och lyfter upp en i luften och låter kvinnorna som också jobbar där pjoska med en och bjuda på syrliga karameller, förmodligen sorten som ingen tycker om: ananas. En pappa ska vara en kraftkarl och man ska inte låtsas se den blanka, snabbt växande kala fläcken på hans hjässa eller höra grymtningarna när han äter sin dagliga portion stekt lever. Han må vara tystlåten och tillbakadragen, men han är ändå stark som en oxe, och när hans stråle träffar toalettskålen skvalar det likt en fors som förunderligt bryter fram på Brooklyns gator."

Den här romanen utkom redan 2003 i USA men har först nu blivit översatt, förmodligen för att den håller på att filmatiseras med Glenn Close i huvudrollen.

Igår kväll såg jag reprisen på Babel och vem sitter i soffan om inte Wolitzer?
Jag sitter där med min lilla skämskudde för jag var inte alls så förtjust i den här boken!
Hur ska man betygsätta ett verk som man tycker är trist när författaren samtidigt skriver så otroligt bra?
Språket flyter obehindrat som en porlande vårbäck med härliga galna metaforer och schwung i texten.
Men, jag har svårt för romaner som rör sig i akademivärlden. Hänvisningar till olika mer eller mindre odödliga poeter och författare gör att jag känner mig otillräckligt bildad för jag begriper inte vad som är så speciellt med den litterära världen.
Efter halva boken tappade jag gnistan ordentligt, men det kommer en knorr på slutet.
Mer vill jag inte avslöja om den här romanen som är så kritikerrosad och som även läsare prisar, de flesta utom jag...

Växter är så vanligt förekommande omkring oss att vi sällan stannar upp och funderar över den stora inverkan de har på vår dagliga tillvaro.
Vi ger bort blommor vid speciella tillfällen, spenderar mödosamma timmar i våra trädgårdar, använder växter vid färgning av textilier, till kosmetika och i läkemedel. Vi är helt beroende av dem för vår överlevnad, de förser oss med syre.

Boken är vackert illustrerad och innehåller fascinerande berättelser om både kända och mindre kända växter som har spelat en central roll för människans och det moderna samhällets utveckling.
Artiklarna sträcker sig från ris och vete, vilka utgör basföda för hälften av jordens befolkning, till örter och kryddor, berömda för sina läkande egenskaper. I boken vävs ekonomins, politikens och jordbrukets historia samman utifrån femtio betydelsefulla växter.

För inte så länge sedan läste jag motsvarande boktitel som handlade om djur. Vad vore då naturligare än att bita tag i nästa kunskapens klyfta, botanikens?

Vem vill inte veta?
Är löktårar identiska med tårar av sorg?
Svar: nej! Vatten, slem och salt ingår i löktårar, men, tårar av sorg innehåller dessutom protein! Kroppen gör sig alltså av med stressrelaterade kemikalier när man sörjer och gråter. Det är alltså nyttigt att fälla äkta tårar!

Polyoxybenzylmetylenglykolanhydrid??? Man kan vricka tungan för mindre! Det är det samma som bakelit, namngiven av Leo Baekeland, användes för att bygga växthus.

Jag har fått lära mig att bomull används till: bandage, blöjor, tyg, papper, tvål, margarin, olja, glass, fyrverkerier och tuggummi...

-att 4000 kg blad från ett mullbärsträd går åt till en enda sidenblus!

Ja ni hör ju att man inte kan leva utan alla dessa fakta, och det har jag gjort i över sextio år!
Men nu har jag gjort bot och bättring, och i bästa fall kanske något fastnar i hjärnan lite längre än det tog att plöja igenom den högintressanta läsningen!