Serverproblem, Söndags-smakbit # 20 , på måndag!

Igår fick jag meddelande tidigt på morgonen att servern till min sida låg nere och att man letade efter felet.
Det blev en lång väntan, det var det längsta avbrottet sedan jag startade sidan!
Först nu på måndagsmorgonen hade man kommit tillrätta med problemet och därmed blev mina söndags-inlägg inte publicerade.
Men skam den som ger sig, här kommer söndags-smakbiten, fast på måndag!

Skyltsöndagen kunde jag inte heller göra något inlägg om igår, i bästa fall hinner jag med det i kväll.
Jag har en läkartid i eftermiddag, något måste nu göras åt mitt onda knä. Jag har inte sovit på flera nätter då jag inte hittar en smärtfri ställning, och kombinationen ipren-alvedon verkar ha gett mig stora magproblem. Kan inte hitta någon annan orsak till dem…

Frustrerande är bara förnamnet, jag behöver känna att jag ligger i fas med flytten och kan packa ner grejer i min egen takt, men tänk att allt som går att packa nu som inte längre behövs finns i överskåp! Nu hoppas jag att doktorn kan ge mig en kortisonspruta på exakt rätt ställe, det vore så himla skönt!
Håll gärna tummarna, tack!

Bloggen Betraktelser ger oss varannan söndag chansen att publicera ett litet smakprov ur en bok vi läser.
Där får du många spännande boktitlar att kika närmare på.

Jag läser Brev från min barndom av Emma Reyes den colombianska konstnären Emma Reys (1919-2003) självbiografiska skildring som består av tjugotre brev till “min käre German” och beskriver hennes uppväxt på gatan i Bogota och vidare i ett nunnekloster i där hon tillbringade större delen av uppväxten.
Titeln är länkad till förlaget där du kan läsa mer om boken som räknas till de klassiska barndomsskildringarna i världshistorien.

Smakbit sid.84-85

“Så kom avresedagen, vi steg upp i gryningen och av en orsak vi aldrig förstod beslöts att vi inte skulle bäras på en hästrygg utan över axlarna på en man. Två korgstolar inköptes, ett tält spändes över dem och varje stol bands fast över ryggen på en indian, sedan lyfte de upp oss och satte oss där. Indianerna var berusade och hade varsin stor kalebass full med chicha. Han som bar Helena hade ansiktet fullt med koppor, han hade diarré och då och då drog han ner byxorna och satte sig för att bajsa.”

sid. 163

“Syster Evangelina Ponce de León var av medellängd, ganska fyllig, blek som vaxljusen i kyrkan och alla hennes ansiktsdrag drogs liksom nedåt, bara hennes stora byst och tjocka bakdel pekade uppåt som för att bana väg och upprätta ett avstånd mellan henne och andra. När hon måste röra vid oss för att påkalla vår uppmärksamhet eller när hon skulle ta sig fram i köerna eller i arbetssalarna, läst hon bara pekfingertoppen snudda vid oss; det var som när man rör vid något smutsigt eller smittsamt.”