Upp på Kullerberget

Minnesgoda läsare kanske kommer ihåg att ett par tjejer i byn startade “Kom-i-form”-promenader i området. Två gånger i veckan traskar man i naturens sköte, till utsiktsplatser eller längs vandringsleder.
Av olika anledningar har jag inte deltagit, kanske också varit lite orolig att inte orka hänga med i de andras tempo, men nu blev jag så himla sugen att följa med och bestiga Kullerberget!

Jag pratade med några som brukar vara med som peppade och lovade skjuts till startplatsen.
Så igår bar det iväg…
Tre kilometer är ju “no worries”, men när det går stadigt uppför hela tiden blir det en annan femma…

På ett föredömligt sätt räknas alla deltagare in, för att kunna kontrollera att alla också hittar ner igen! Denna gång var förutom det hurtfriska gänget också barn och ungdomar med på turen. Aktivitetsbyrån anordnar frilufts- och idrottsevenemang för ortens barn och ungdomar, och totalt var vi 33 personer som promenerade (klättrade) upp på berget.

Ett gammalt boställe, vilken idyll då när det begav sig och inte skogen stod lika tät..
Detta var det enda fotot jag tog på uppvägen för jag var redan sist i gruppen och kunde inte sinka andra ännu mer genom att stanna upp.
Fast det var ju så jag hade tänkt kamouflera min andnöd, så det gick inte som jag tänkt. Men peppningarna haglade och visst var jag ett par gånger färdig att ge upp, men då fick jag ju syn på toppen…är man en seg finnkäring så är man, sen att man andades som en blåsbälg när man darrbent äntligen klättrat färdigt är en annan historia.

Men det var ju mödan värt, vilka vyer som brer ut sig!

Kullerberget är Ludvika kommuns högsta berg, 552 m.ö.h och området är ett naturreservat.

Här uppe på toppen är det ren fjällnatur.

Förutom vi tvåbenta så var totalt 6 jyckar med på promenaden, glada, nyfikna och sugna på sällskap, här några av dem.

Jag och exet gick upp hit en gång för bortåt tjugo år sedan och redan då tyckte vi det var i drygaste laget….nu var jag mycket nöjd med att ha mina gåstavar som extra stöd.

Efter en stunds rast med vätskeintag tog kördeltagarna ton och sjöng några fina vårsånger!

Sen tog Paula täten och började nedstigningen….
Inte för att komma först ner, utan för att undvika att komma ner långt efter alla andra…

Det är inte så mycket lättare att gå nerför när det är halt och blött

Trixigt värre när fötterna sjönk ner i dyn…och den ena efter den andra hann passera mig

Spångarna var nästan värst för de var såphala

Porlande vatten som glittrar i solen, vi hade en otrolig tur med vädret under kvällen!

Inne i skogen blommade fortfarande vitsipporna

Jag klarade mig skapligt torrskodd från äventyret ändå! Jag hade stövlar med mig eftersom jag blivit tipsad om att det var bästa alternativet men när jag såg att ingen annan gick i stövlar så valde jag också att traska i jympaskor med rejäl sula.

Trött i både kropp och knopp men nöjd satte jag ner rumpan i fåtöljen, och den befarade träningsvärken har helt uteblivit!
Om det blir fler promenader för min del har jag inte bestämt, men morgondagens milslånga vandring hoppar jag i alla fall över! Nån måtta får det vara!
Kul att du ville följa med på färden!