Pauliina Vanhatalon tuorein romaani, Tuulesta temmattu elämä, on monitasoinen kasvutarina. Se tuo yhteen kaksi hyvin erilaisista lähtökohdista elämäänsä ponnistavaa nuorta. Titi on vanhoillislestadiolaisen suurperheen lapsi, jolle teatteri avautuu väylänä omiin valintoihin. Ilmo puolestaan on yksinhuoltajaäidin kasvattama teatterisuvun vesa, joka on tottunut huolehtimaan pikkuveljestään äidin keskittyessä työhönsä. Jos on Ilmollakin roolipaineita elää tietyntyyppistä elämää, niin Titin olemisen raamit on sanellut vanhoillislestadiolaisuus. Tavallaan molemmat nuoret ovat jääneet sivustakatsojiksi omassa elämässään.

Titi näkee äitinsä uupumuksen, kolmentoista lapsen perheessä ei kenelläkään ole omaa rauhaa ja tilaa. Silti on vaikea odottaa hetkeä, jolloin äidin huomio olisi kokonaan Titissä. Elämässä on paljon hallitsematonta, sentään omaa syömistään hän voi hallita kieltäytymällä ruoasta. Niin epäsopivaa kuin se uskovalle onkin, sairaalahoitojakson jälkeen äiti antaa Titille luvan mennä mukaan koulun ilmaisutaitokerhoon. Harrastus johtaa teatteriopintoihin, vapaampaan elämään – mutta omien valintojen tekeminen ja itseensä uskominen on yllättävän vaikeaa.

Ilmon elämä on solmussa, muovikassillinen laskuja ulosotossa. Isän ilmaantuminen paikalle vuosien jälkeen herättää monenlaiset tunteet, ehkä myös sen pienen pojan, joka haluaa uskoa isänsä puheisiin. Ilmo hakee sotkuiseen elämäänsä hallintaa vapaasukelluksesta ja hengitysharjoituksista, hänen äitinsä helpottaa oloaan lasillisella viiniä.

Baku, Frankfurt, Tel Aviv - Masja är en ung kvinna som tvingats lämna Azerbajdzjan på grund av krig, kommit till Tyskland för att hon är judinna, nu på flykt i Mellanöstern undan en kärlekssorgt.
Hon vet allt om språk men vad hjälper det? Hon är tolk men förstår inte världen. Hennes bäste vän gillar bara killar, den hon vill ha vill ha en annan. Hennes mamma vill bara att hon äter ordentligt.

Utdrag ur boken, sid. 11

"Han anspelade på kvällen före. Jag hade försökt göra en quiche för att jag ville pröva om ordet guiche passade in i min vokabulär. Som om jag var en fransk skådespelerska som spelade en fransk hemmafru som väntar hem sin franske älskare som återvänder som invalid från kriget och gör en quiche till honom men inte vet vilken av hans lemma han förlorat. Quiche låg bra på tungan och jag tyckte om dess grammatikaliska genus."

Sid. 188

" Asfalten luktade regn och var lika grå som himlen. Jag väntade på bussen till Jerusalem. På den sena fredagseftermiddagen stängde allting, sabbaten är helig och arbetsförbudet absolut.
Regnet tilltog och de resande trängdes i den kvava vänthallen. Mittemot mig satt en ung kvinna i arméuniform och målade naglarna. På sitsen bredvid henne låg en smal handväska och ett automatgevär. Till höger om henne satt en man i kungsblå shorts med en vit kippa som hölls fast i hans röda lockiga hår med hjälp av två stora hårspännen. Bussen körde fram och vi steg alla på i tur och ordning. Luften var varm och unken. Som på de flesta israeliska bussar var stämningen spänd. Alla iakttog varandra,, kvinnor och barn slapp oftast undan misstankar, äldre män också, de var framförallt unga män som bar bomber runt kroppen. Varje antydan till stor mage verkade misstänkt."

En berättelse som rör sig i geografiskt okända områden för mig, huvudpersonen tillhör mina barnbarns generation, judendomen känner jag dåligt till, men ändå fängslade boken mig.
Vilsenheten, vardagsiakttagelserna som författaren skildrar så bra, och texten som är full av torr humor tilltalar mig.
En bok utanför min "comfort-zone" som jag trivdes ypperligt med