Sextonåriga Cora lever som slav på en bomullsplantage i Georgia. Hon är utstött och utsatt efter att modern försvunnit, och till slut flyr hon tillsammans med Caesar som känner till en underjordisk järnväg som kan hjälpa slavar till friheten i norr. Snart får den skoningslöse slavjägaren Ridgeway upp spåret efter dem.
Han kommer att jaga Cora från stat till stat och drömmer om att förgöra henne och den hemliga rörelse som gjort flykten möjlig.

Boken har hyllats som en historisk roman som äger sällsynt relevans för vår tid. I verkligheten blev "den underjordiska järnvägen" benämningen på det nätverk av frivilliga som hjälpte slavar att fly från söder till norr, men i romanen är järnvägen en konkret underjordisk flyktväg som tar Cora till olika delar av USA i jakten på ett värdigt liv. Den gestaltar och omtolkar slaveriets historia-

Utdrag ur boken:
"Tredje dagen, alldeles efter lunch, kallades arbetarna hem från fälten, tvätterskorna och kokerskorna och stallarbetarna avbröts i sina sysslor, husslavarna avleddes från sitt arbete. De samlades på gräsmattan framför huset. Store Anthony dränktes i olja och rostades. Vittnena besparades hans skrik, för under första dagen hade hans mandom skurits av och stoppats in i hans mun, som sedan syddes igen."

"En kort tur på Bourbon Street gjorde varje iakttagare varse resultatet: en motbjudande bastardstat i vilken den vita rasen genom blandning med negerblod hade blivit smutsig, förmörkad, oredig. DLåt dem förorena sina europeiska blodslinjer med egyptiskt mörker, avla en flod av halvblod, kvarteroner och diverse smutsgula hybrider - de smider själva de klingor som kommer att användas för att hugga halsen av dem."

"Folk som du och din mor är de bästa av er ras. De svaga i er stam har gallrats bort, de dör på slavskeppen, dör av vår syfilis, dör ute på fälten när de sköter vår bomull och indigo. Vi göder slaktsvin, inte för att det roar oss utan för att vi behöver svin för att överleva. Men vi har inte råd att låta er bli för klipska. Vi kan inte låta er bli så starka att n i springer om oss."

Som ni förstår så lindas inte verkligheten in i något sagoskimmer i denna otroliga roman, som egentligen mer är ett tidsdokument.
Visst, huvudpersonen Cora eller Bessie som hon också kallas, hon är av kött och blod, hon känner, hon tänker, hon lär sig, men ändå tycker jag att boken mera påminner om en dokumentär. De korta koncisa meningarna tycker jag inte uppmuntrar till att man ska komma karaktärerna nära. Kanske är det så just för att verkligheten är så ofantligt hemsk. Man blir tvungen att ta ett steg tillbaka, att andas djupt och att inte känna för personligt.
Det mest skrämmande tycker jag ändå är att mänskligheten aldrig lär sig. Tongångarna idag är likadana nu som då. Diskussioner om människosläktets olika värde beroende på hudfärg, ursprung, arv osv.
När ska vi äntligen komma fram till att vi alla är människor?
Läser idag att SD:s representant i helgen uttalat sig om att muslimer inte är riktiga humananer, dvs. människor. Vad har vi lärt oss av historien?
Jag blir mörkrädd...
En viktig bok på alla sätt och vis, den delar läsarna i två grupper, de som endast använder superlativer och de som tycker att något fattas i framställningen.
Själv velar jag något...

Året är 1918. De danska tvillingarna Kaj och Ib Gottlieb reser till Finland för att strida som frivilliga i inbördeskriget, och deltar i stormningen av Tammerfors. Efter deras möte med krigets ohyggliga verklighet följer vi bröderna, var för sig och sida vid sida. Från den sena ungdomen till de första ålderskrämporna, genom förälskelser och besvikelser, drifter och sjukdomar, till Leipzig, Paris och Geneve. Via 1920-talets fredstid när Europa blomstrar, vidare till 1930-talets oroligheter med tilltagande antisemitism och nazism.
Och så är det plötsligt krig igen. Och med det kommer ockupation och motståndskamp, och Kaj och Ib tvingas navigera i ett riskfyllt spel bland Gestapomännen på Köpenhamns gator.

En mörk och storslagen roman om Europa, om kriget och freden, om ondskan och den förmenta godheten. Och, inte minst, en psykologiskt knivskarp skildring av två bröders samvaro i en omänsklig värld.

Utdrag ur boken:
"När han ser på dem är de så magra att det är svårt att föreställa sig hur kulorna kan få något att arbeta med, hitta en hållpunkt, kött att riva och slita i. Det är lättare att föreställa sig hur kulan av bly helt enkelt kommer att passera genom de utmärglade kropparna utan att åstadkomma annat än några oskyldiga flisiga hål som i en lagårdsvägg."

"Kaj tycker inte att det är särskilt upphetsande att inte bara hennes varmt troende mor utan även frälsaren och flera av hans apostlar samt Martin Luther följer med in under täcket, eller ligger och kuckelurar i ett mörkt hörn av rummet, beredda att ropande hoppa fram beväpnade med kors och bibel och psalmbok och hot om helvetets förtappelse."

Hur ska jag kunna beskriva denna oerhört starka läsupplevelse?
Jag kunde inte värja mig!
Jag har läst författarens tidigare böcker och tyckt mycket om dem, men jag kunde inte i min vildaste fantasi föreställa mig hur stark denna roman är. Det är känslokall realism från finska kriget, det är blodigt och hemskt, soldaterna blir mentalt förstörda för livet efter deras tid i krigets fasor.
Det finns inte tid för återhämtning på en enda av de nästan sjuhundra sidorna! Ibland nästan kastade jag boken för att skildringen var så grym och huvudpersonerna så känslokalla. Men snart var jag åter där i deras våld. Det är nu några dagar sedan jag avslutade boken och jag är fortfarande fast. Jag märker att jag har svårt att komma in i nästa bok jag påbörjat för jag sitter kvar i krigsklistret.
Mellan alla våldsskildringar finns erotiska äventyr och en mustig ironisk humor som hjälper till att hålla mina själsliga förmågor intakta.
Vill du ha en riktig utmaning, ett stort läsäventyr? Varsågod, du kommer att sluka den med hull och hår!