Ett centraleuropeiskt land några år fram i tiden.
En regim som stängt gränserna och förföljer flyktingar. Medborgarskap omprövas och egendomar beslagtas. Stora läger upprättas.
Sent omsider har omvärlden reagerat och ett skoningslöst krig bryter ut.
Hart bor med sin mamma och sina systrar på en gård. En natt dyker en kvinna upp, som tillsammans med sin dotter har flytt från ett av lägren. Familjen måste nu fatta ett beslut som kommer att påverka dem i grunden, också långt efter att kriget tagit slut.

Utdrag ur boken:
"Nowak kastade en blick mot kyrkan igen, och ut över kyrkogården med gravstenarna som var nästa helt täckta av snömassorna, som en gles tandrad i en gammal gummas mun, och samhället som bredde ut sig runt om med rök ur skorstenarna och sopade trottoarer bakom de manshöga snövallarna."

"De stod med benen brett isär, förankrade i snön som knakade under deras tyngd. Benfickor så fulla av utrustning att låren påminde om fästingar fullsugna med blod"

Och???
Jag ser nog ut som ett levande frågetecken när jag läst ut boken. Mycket märklig känsla infinner sig, kanske är det så författaren tänkt sig...
Boken utspelar sig i framtiden men jag har hela boken igenom en känsla av dåtid.
Jag blir berörd av huvudpersonen, den unge sonen med gomspalt som gjort honom till ett mobbningsoffer och hans älskade hund som är hans bästa vän.

Men utöver det kan jag inte påstå att jag känner just någonting. Inte ens när militärer anländer till gården med allt vad det innebär.

Jag var tvungen att googla på recensioner för att ta reda på hur andra hade uppfattat historien. DN skriver bl.a "Förstår inget av skeendet bortom gården och känner mig dummare än jag borde vara i förhållande till katastrofen som verkar skriven för deltagarna i ett självspäkande gisseltåg"

Så bra kan inte jag uttrycka mig men jag förstår i alla fall att det handlar om moral, om mänsklighet och empati och om man vågar följa sin inre kompass i skarpt läge.