Hans Gunnar Adén gjorde allvar av en mångårig dröm. Han fattade ett stort beslut och lämnade en trygg karriär som internationell tjänsteman. Vid 33 års ålder gick han i kloster. Inte mindre märkligt: Efter 12 år som munk återgick han till ett vanligt liv.Hans Gunnar Adén tillbringade två år i ett benediktinkloster i Belgien och tio år i ett cistercienskloster på en ö utanför Cannes, ett av de strängaste klostren i katolska kyrkan där munkarna lever avskilt och i total tystnad förutom en stund på söndagseftermiddagen. En gång i veckan läser en av bröderna upp vad som hänt i världen, det vill säga vad man skrivit i den katolska tidningen La Croix. Det är ett liv fyllt av bön och arbete där det viktigaste är att finna Gud.När Hans Gunnar Adén lämnade klostret 1993 vidtog en svår tid. Han var 45 år, flyttade till Tyskland, säsongsjobbade som bland annat diskare och snöröjare tills han bestämde sig för att söka sig tillbaka till det förvärvsliv han hade övergivit.Detta är hans berättelse, en existentiell och självutlämnande text mestadels utgående från hans brev och dagboksanteckningar under dessa 12 år i kloster.
Hans Gunnar Adén har varit verksam som svensk diplomat i Frankrike, Ryssland och Ukraina. Under åren 20062010 var han Sveriges ambassadör i Armenien, Georgien och Azerbajdzjan. Han anses vara en av våra främsta Kaukasien- och Rysslandskännare.

Utdrag ur boken:
"Tystnaden är vår ordens huvudsak...Vår kongregations särmärke är en anda av ensamhet, bön, iakttagande av regeln och förakt för världen. Syftet med vårt ensamhet är att leva ett övernaturligt liv, med Jesus, i Gud."

"Klosterlivet syftar till en förvandling och fulländning av hela människan. Vi är ju skapade till Guds avbild, och det gäller att återställa den likheten, som till stor del gått förlorad genom arvssynden."

Så är jag då här o petar i det allra heligaste, jag som inte är troende och som inte ägnat många timmar av mitt liv till att fundera på religionen och vår allsmäktiga...
Men bara att se omslaget där en snygg munk med ett svagt leende påminner om prästen i Törnfåglarna (Richard Chamberlain) blir jag självklart nyfiken, hur hänger det här ihop?

Jag är alltså inte så intresserad av olika trossamfund och skillnader mellan dem utan mer av det världsfrånvända livet i ett kloster, även om det förstås i mångt och mycket inte alls är världsfrånvänt, det tvättas och sys, lagas mat och bakas, städas, sås och skördas och allt där emellan. Bara utan att yttra ett ord!
Och precis som i vår materiella värld så förekommer samma schismer och problem mellan människor som inte alltid kan komma överens.
Själv är jag ingen sökare men jag kan alltså inte låta bli att känna en fascination för dem som den smala vägen vandrar, antingen den bär eller inte.
Lättläst, intressant, annorlunda. Varför inte glutta in i en värld som få människor någonsin har tillgång till