Utan att själv förstå varför kliver Märit av tåget i Lund. Hon har inte varit där på femtio år och trodde inte att hon någonsin skulle återvända. Det var här hon påbörjade sina studier på sextiotalet i en tid då det svenska folkhemmet blomstrade.
Men på Norra kyrkogården vittnar en massgrav om en annan verklighet. I den hamnade patienterna från det närbelägna Vipeholm, en anstalt för så kallade sinnesslöa. Här ligger TokLars, Vidundret eller Haltelyttelasse. Han som var hennes bro.
Nu har hon kommit till hans grav.

Utdrag ur boken:
"Hon slamrar runt ett slag, spolar vatten, mäter upp kaffepulver och häller till och med upp lite mjölk i en pytteliten bringare. Den Andra skrattar plötsligt till i min tinning, det är ett kort litet hånskratt riktat mot Kajsa, men hon säger ingenting. Det är klokt av det lilla monstret, för just nu har jag inte tid med henne. Jag höjer vänsterhanden och sätter den under hakan, för att markera att jag är ett under av avspändhet, men jag säger inget. Kajsa ser som hastigast på mig medan hon drar med disktrasan över diskbänken. Hon skulle ju kunna ha spillt."

Jag måste erkänna att jag har svårt för denna populära författare. Detta är nog den femte boken av henne jag läst, och känslan av olust, något som skaver, lämnar mig inte denna gång heller.
Nu är ju ämnet sådant att det ska skava, men, istället för att känna sympati och förfasan över hur sk. sinnesslöa behandlades så förfasar jag mig över de sk. normala huvudpersonerna och deras ondska.
Texten skrivs i en beskäftig anda, en raljerande ton som kanske ska föreställa ironisk men som jag bara tycker är jobbig.
Och så dessa långa meningar, totala tirader, vad sägs om 206 ord i en enda mening!
Kanske skulle författaren skriva en ren skräckroman, då skulle man vara bättre förberedd på den otäcka stämningen, människornas grymhet och de märkliga karaktärerna.

En bok om skönhet, naturvetenskap och kulturarv i Sveriges största skogliga nationalpark Muttos, en del av världsarvet Laponia.
Författaren och skogsekologen Ola Engelmark tar dig med på äventyr till dagens Muttos och på en tidsresa i hur skogar, myrar och sjöar såg ut och fungerade i de stora skogarna i norr innan människan storskaligt började använda skog, malm och vattenkraft. Allt sedan senaste istiden för 10.000 år sedan.
Det handlar om träd i alla åldrar, några bland de äldsta kända i Sverige. Om en rik mångfald av djur och växter, en del hotade, men som har en fristad i Muttos gammelskogar. Om hur naturliga störningar som skogsbrand, stormar och insektsangrepp ger förutsättningar för nytt liv. Och hur forskning hjälper oss att förstå. Du får också läsa om samisk kultur, renskötsel och tidigt småbrukarliv vid polcirkeln. Och se ännu synliga spå från stenålderns jakt, bosättning och gravar, tusentals år gamla, som tillhör gammelskogen.

Utdrag ur boken:
"Muttos nationalpark är på många sätt en bubbla av äkthet. Vi är skyddade här inne, djur och växter är fredade, skogarna oexploaterade fast människor levt här. De här resterna av gammelskog är en bank för livsmiljöer, arter och gener, viktiga att värna för framtiden."

" Den ekologiska skuldens dag Earth Overshoot Day, är flyttad till den 20 augusti. Global handel och ökad ekonomisk tillväxt använder nu årligen närmare 50% mer resurser än vad ekosystemen tillväxer. Hela världen lever på krita. Det sker heller ingen nollställning vid årsskiftet, utan skulden byggs på. Fatalisten kan strunta i frågan, nästa inlandsis krossar och hyvlar ändå bort det mesta här i norr. Men du som tror på den fria viljan, lär dig mer om naturens resurser."

Skriven av en äkta skogsmulle med personlig stil, med passion, kunskap och entusiasm, om än lite tilltufsad i framtidstron.
En skogsmulle-käring i Dalaskogen har njutit av denna resa, bildligt och bokstavligt, tack