Försommargrönskan skälver omkring Erik och Julia när de packar bilen hemma i Helsingfors och påbörjar färden mot stugan vid havet i Österbotten. Utifrån: en kärnfamilj mitt i livet som ska få en lång sommar tillsammans. Men tiden kan också verka i motsatt riktning, blottlägga sprickorna i det som förut verkade stadigt.
Andra personer dyker upp och komplicerar tillvaron: Julias barndomsvän Marika och hennes karismatiske man Chris som leder Rörelsen, en grupp miljöaktivister som gett upp hoppet om jorden och övar sig i att leva primitivt.
I utkanten finns en ensam kvinna i ett hus vid stranden som bär på en stor sorg och en plågad bror som tycks ha tappat greppet om tillvaron. Men vem gör egentligen rätt och vem fel? Kring dessa människor, en sommar, spinner en roman om livsval, lögner och en familj i gungning.

Utdrag ur boken:
"Också nu, när Julia satt på spårvagnen på väg hem från jobbet, kunde hon höra sin mamma prata i bakhuvudet, ungefär som tinnitus i verbal form; en ständigt malande åsiktsmaskin."

"Han hatade Ekenäs, hatade småstadens småaktighet, hatade att vara finlandssvensk, att vara född i den här töntiga delen av det finländska samhället, den här minoriteten som hade rykte om sig att vara snobbig men egentligen bara var iavlad och blåst och i bästa fall lite harmlöst gammalmodig men i värsta fall en fullständigt efterbliven del av världen som bara skulle bli värre och värre ju längre den fick bestå."

Den här romanen är kritikerrosad och jag såg författaren när han deltog i Babel i våras.
Varför hittar jag ingenting intressant i boken? Någonting måste ha gått mig förbi. Jag kommer inte in i hans uppmålade värld trots att inga hinder föreligger, jag har själv tillbringat mycket tid i min barndom i en liten småstad och jag är finlandssvensk, jag borde verkligen känna igen mig och känna mig hemma.
Men det händer ju ingenting intressant! Boring, långtråkig, jag läser och bara väntar på att någonting äntligen ska hända. Något som ger lite svärta, eller lite blod, eller lite vad som helst. Men jag väntar förgäves. Den här historien blev för mig blott en axelryckning. Och vad hände med den nya spännande rörelsen? Inte ett jota, man bara skrapar lite på ytan, och så ytlig syns mig hela berättelsen.