Februari 1942. Solen lyser över Berkeley i Kalifornien.
En kvinna stannar till utanför det lokala postkontoret, läser kallelsen som är uppsatt i fönstret och återvänder hem för att städa och packa. I likhet med tusentals andra japanska amerikaner - män, kvinnor och barn - har hon förvandlats till fienden, praktiskt taget över natten.
Tillsammans med sin familj kliver hon på tåget som tar dem till ett interneringsläger i Utah.
Där väntar barackerna, ökendammet, taggtråden och de många rädslorna.

Boken skildrar den förändrade tillvaron för Kaliforniens japanska befolkning efter attacken mot Pearl Harbor.

Utdrag ur boken:
"Tre gånger om dagen de skrällande klockorna. Ändlösa köer. Lukten av lever som kom drivande över barackernas svarta tak. Lukten av kotlettfisk. Då och då lukten av hästkött. Köttfria dagar lukten av bönor. Ett ändlöst hav av guppande svarta huvuden. Hundratals munnar som tuggade. Sörplade. Sög. Svalde. "

"I februari kom en rekryteringsgrupp från armén för att leta efter frivilliga.
-Är du villig att svära obetingad trohet till Amerikas Förenta Stater och att trofast försvara Förenta Staterna mot alla former av angrepp från utländska eller inhemska styrkor samt att avsvärja dig varje slags lojalitet mot eller lydnad under den japanske kejsaren eller någon annan utländsk regim, makt eller organisation?

Osökt tänker jag på USA:s nya president Trump när jag läser raderna här ovanför. Lojalitet mot landet är allt, även för Trump. Vilka läger ska han skicka muslimer och mexikaner till? Eller just det, han skulle visst bara landsförvisa dem...

Tänk så historien upprepar sig, jag får det bekräftat alldeles för ofta nuförtiden.
Jag misstänker att de som gapar högst aldrig läst historia, de har aldrig haft intresse för att ta reda på gamla sanningar. Så här gjorde man, så här blev resultatet.
Detta är en lättläst, vemodig och sorgsen berättelse skriven med stort patos.