Joel är tillbaka i småstaden där han växte upp. Han har tvingats bli förälder till sin mamma Monika, som nu ska flytta in på demensboendet Tallskuggan.
På hemmet jobbar Joels barndomsvän Nina. De har inte pratat med varandra sedan tonårens smärtsamma avsked.
Monika blir snabbt sämre när hon flyttat in på avdelning D. Hennes utbrott alltmer våldsamma. Och hon tycks veta saker som hon inte borde känna till. Det är nästan som om något okänt tagit över henne.
Nu förs Joel och Nina åter samman för att rädda Monika - och sig själva.

Utdrag ur boken:
"Wiborg börjar gråta. Hon stirrar fortfarande på resterna av tårtan och skakar på huvudet. -Är jag så gammal? säger hon. -Är jag nittiofem? Killen som spelat gitarr sätter sig bredvid henne, torkar henne försiktigt om kinderna med en servett. _Ja, säger han. -Tänk att du är så gammal och ändå så frisk och kry.
-Men då...då måste ju mina föräldrar vara jättegamla. Dom kan väl inte vara långt över hundra heller? Och min man, hur kan han...
Hennes röst dör ut när gråten övermannar henne helt. Hennes sorg är outhärdlig att se. Men ingen av de andra gamla verkar reagera."

En kuslig roman om kärlek, vänskap och den största skräcken av alla: att förlora kontrollen över sig själv. Den är skriven med respekt och empati för utsatta och kantstötta människor och därför påminner den om Stephen Kings romaner som jag plöjde igenom med stor iver och entusiasm på 80-talet.
Jag gillar att blanda genrer och det var länge sedan jag läste någon skräckis, en syrlig karamell i godisskålen!

Ofta anses det lite besvärande med livets stora frågor. Kanske beror det på att de kommer för nära och är för svåra på en och samma gång?
Eller grubblar vi i själva verket mer över meningen med allt än vi riktigt vill kännas vid?
Genom egna upplevelser, reflektioner och filosofiska resonemang skriver Merete fram denna essäbok som är full av insikter - och som ställer nya frågor i en värld av gråskalor och skarpa kontraster: överflöd och flyktingströmmar, globalisering och murar, våldsamma virtuella spel och kärlek i realtid över kontinenter.
Det handlar om förlåtelse, om medkänsla, om godhet, om det onda. Och vad är egentligen en världsbild?

Utdrag ur boken:
"Vad är mod? Mod är inte att inte vara rädd, det finns människor som aldrig är rädda men som inte för den skull förtjänar att kallas modiga eftersom deras brist på rädsla är fantasilöshet. Mod är att kunna vara rädd utan att låta rädslan och risktänkandet segra."

"Vad är förutsättningarna för att visa medkänsla?Spegelneuronerna avger nervimpulser både när man själv upplever t.ex smärta och när man ser samma upplevelse drabba någon annan. Det är troligt att medkänsla börjar med ett spontant igenkännande: redan mycket små barn gråter när de ser ett annat barn slå sig och börja gråta."

"Jag, som många många andra - känner att min medkänsla håller på att bli överansträngd. "Compassion fatigue". Ju mer lidande man känner till desto större växer sig risken för att man inte ska orka se det, ta in det, att man rentav ska avvisa det".

Nu har jag passerat en milstolpe. Jag har läst en essäbok som inte alls tillhör den typ av genre som jag normalt läser. Kanske pga att man sällan får svar på sina funderingar utan snarare fler frågor. Sånt är så frustrerande!
Men skam den som ger sig. Jag tycker författaren på ett mycket lättfattligt sätt resonerar sig igenom ett komplext ämne. Hon delar upp boken i kapitel som - om världsbild, -om slump, öde och val, -om det onda. -om förlåtelse, -om sorg, -om medkänsla, -om ett gott liv

Igenkänningspunkterna är många, och det är viktigt för annars blir ju hela innehållet bara svammel om man inte kan relatera orden till något man själv känner igen.
Avsnittet om förlåtelse får mig att le igenkännande. Jag växte nämligen upp med uttrycket "Din vilja sitter i min byxficka" som var standardsvaret från min mor när jag ifrågasatte och ville ändra på sakernas tillstånd.Att alltid be om förlåtelse, även när man inte ens begått fel eller inte begripit att man gjort fel är en tydlig integritetskränkning. Jag tror de flesta i min generation känner igen sig, åtminstone delvis. Auktoritära föräldrar och auktoritära chefer som man skulle lirka med var vardagliga företeelser.'

Som väntat får jag inga enkla svar men jag får mycket att grunna vidare på...