London 1920.
Tre kvinnor knyts samman av en fasansfull hemlighet i efterdyningarna av första världskriget - den unga Hettie, som dörmmer om att bli en berömd dansare och vars bror Fred har drabbats av granatchock; överklasskvinnan Evelyn, som inte kan komma över sin älskades död, och Ada, som vägrar tro att hennes son är död och är beredd att offra allt för att få veta sanningen.
Under några skälvande novemberdagar, medan staden väntar på att Den Okände Soldatens kropp ska anlända från Frankrike till sin sista viloplats i Westminster Abbey, nystas hemligheten upp.
Men kan Hettie, Evelyn och Ada släppa taget om det förflutna och gå vidare med sina liv i jazz-erans dekadenta, krigströtta London, trots att ingenting blev som de trodde?

Fotnot: enligt anteckningar togs det pp fyra kroppar, en från varje brittiskt huvudområde på Västfronten - Somme, Aisne, Arras och Ypres- och dessa kroppar togs från själva slagfälten, inte från begravningsplatserna.

Utdrag ur boken:
"Hon lever. För vad? Hon har härdat ut. Hon härdar ut. Väntar. Som alla de andra patetiska kvinnorna som annonserar i tidningen, så desperata bakom den muntra fasaden:
-Ungmö, 38, kärleksfull. Entusiastisk brevskriverska.
- Ungöm
- Ungmö.
- Gammal nucka.
Hon har blivit en av dem. Sakta till en början, sedan med besked. En sådan kvinna som andra kvinnor ömkar."

"Då och då lyser himlen upp av en raket och vi måste lägga oss platta på marken, så då hoppar vi bara ner i de gravar som vi håller på att gräva. Och jag tänker att det egentligen är helt perfekt - om något händer oss så är vi redan begravda, det enda de behöver göra är att komma hit och ösa jord över oss."

Det är svårt att förstå att detta är en debutroman, hon är så påläst och har en så fin prosa. Intrigen kommer successivt smygande, tills man kan knyta ihop säcken, det blir ett crescendo som heter duga.
Trots avsaknad av sentimentalitet är berättelsen ändå varm, realistisk och visar på krigets fruktansvärda och långtgående konsekvenser. De stackars överlevarna som är vilsna stackars människor...

Det har gått nästan tio år sedan Julia Win återvände från sin resa till Burma, landet där hennes far föddes och där hon fann en bro.
Hon är nu framgångsrik advokat på Manhattan, men känner sig vilsen och utbränd.
I ett försök att hitta tillbaka till sig själv och meningen med livet återvänder hon till Burma.
Där får hon höra historien om en kvinna som heter Nu Nu - en historia fylld av passion och tragik som kommer att förändra Julias liv i grunden.
Boken är en fristående fortsättning på #Konsten att höra hjärtslag"

Utdrag ur boken:
"Jag mindes hans ålderdomliga sätt att uttrycka sig, hans vana att i onödan be om ursäkt för precis allting. Hans hövlighet och ödmjukhet som rör mig så. Hans lilla stuga av mörk teak som dansade för min inre syn där den stod på sina stolpar, grisen som grymtade och vältrade sig i gyttjan.."

"Hur ska en mor kunna fördela sin kärlek? Ifall den hade formen av pärlor eller löv eller sand skulle hon kunna räkna dem och fördela dem jämnt.
Om hon ville. Ifall den hade formen av en stor, varm klump som en riskaka skulle hon kunna dela upp den i lika stora bitar. Men kärleken vet inte vad rättvisa är. Kärleken följer sina egna lagar. Till och med en mors kärlek."

Jag som så många andra blev helt förtrollad av den första boken.
Ännu ca 70 sidor in i den här boken upplever jag ett motstånd, en känsla av upprepning, "det här har jag läst förut"...
Men till slut kapitulerar jag ändå inför berättelsens skönhet. Miljön som bidrar till mystiken, det är som att läsa en saga ur Tusen och en natt. Det är varmt och innerligt. Men, inte samma fullträff som den första.