"O´Konor", sa hon eftertänksamt och tog borsten i handen. "Hette han O´Konor och var fransman?"-Ja, det är underligt att han har ett sådant namn. Det låter ju mer som om han vore skotte eller irländare. Han påstår sig också vara den mördade Axel von Fersens son.
Hon tappade borsten i golvet.
"Och modern, säger han är den franska drottningen Marie-Antoinette".

Utdrag ur boken:
"Dagen därpå ville Herren bestraffa henne. Hon hade varit ond mot Carl när hon vänt sig bort då han behövt henne. Hon slog sig själv på kinderna, gav sig örfil efter örfil och trodde att det var Herrens vilja. När huden i ansiktet var rödblå av slagen kändes det bättre."

"Bilderna blev mer intressanta när färgerna kom till. Då var det som om Fredrikas skapande blommade. Men färgerna hon använde var få och Charlotte såg det kalla. Inte ens solen lyste gul från en blå himmel. Den påminde istället om en möglad ost."

Den här berättelsen lämnade mig totalt oberörd.
Historien känns lösryckt och håglöst beskriven, som om författaren fattat pennan, skrivit några meningar, gått ifrån och gjort något roligare, åter satt sig och skrivit några rader, för att sedan åter göra något helt annat.
Episoderna hänger dåligt ihop, det känns blodlöst och anemiskt.
Huvudpersonen är ombytlig, ibland bestämd, nästa gång vankelmodig.
De så dramatiska händelserna i boken skildras andefattigt.
Ingen bok som jag kan rekommendera, berätta gärna vad du tyckte om du läst den!