En konstnär av det småmästerliga slaget, det är Konrad Harg som mot slutet av 1800-talet lämnar Sverige och en trygg tillvaro som lärling guldsmedsbutik för att söka uppfylla sin dröm om ett sant konstnärskap. Han blir vykortsmålare och följetongsillustratör i New York och London, han går på konstskola i Paris och återvänder sedan till Amerika med sin ungdomskärlek Siri.
De slår sig ner i Connecticut i närheten av Catskillbergen, där Siri får ta hand om en växande barnaskara medan Konrad blir alltmer framgångsrik som silversmed. Men det är måleriet som är hans stora passion och han kan inte låta bli att ständigt jämföra sig med en av sina gamla skolkamrater. Varför lyckas han inte måla vatten lika underbart som Zorn?

Utdrag sid 23
"Varje gång han kommer hem till Arvika på skolloven ser Mor undrande på honom. Sedan försöker hon fånga hans blick liksom för att få fatt på något slags själslig trådända för att trassla ut och nysta upp, bringa reda i hans kaotiska inre. Det märks att Mor förstår att han är dummare än andra. I syskonens huvuden tycks tankar, ord och känslor ligga på sina rätta platser, medan de i hans verkar ha kastats upp i luften av en osynlig hand och sedan landat lite varstans, huller om buller, som när man tippar ut ett pussel ur sin ask. Ibland vill han banka pannan hårt i väggen för att tvinga in de olika bitarna på plats i deras rätta mönster.

sid 152
"Det är underligt, sa Siri, hur kan det komma sig att du har visioner men inte jag?
Frågan blev hängande i luften.
När hon sömmar på sina lapptäcken, det ena efter det andra med lappar från sina egna, hans, barnens och jungfru Märtas kläder, har hon ingen bild i huvudet av hur det ska se ut. Förutom att rita upp och förbereda täckets traditionella eller eget påhittade mönster, så lägger hon bara snabbt ut lapparna, färgerna passar ihop utan att hon behöver tänka. Annars upptas hennes dagar av att planera göromål för Märta, sig själv och barnen, ja, till och med för Konrad. Vad som måste göras nästa vecka, nästa dag och nästa timme. Nästa månad, nästa år. Någon måste vara familjens hjärna och konduktör. Den som tänker framåt. Men kan det kallas att ha en vision?

Arsimilla on vaimo, mutta kun hän tapaa Pristinan yliopistolla lääketiedettä opiskelevan Milosin, hän ei voi kuin ottaa tavaransa ja seurata. Heidän välilleen syttyy tulinen suhde, joka jatkuu, kunnes sota ajaa Arsimin perheineen maanpakoon. Kun Arsim vuosia myöhemmin palaa yksin sodan runnomaan Pristinaan, herää epätoivo. Mitä Milosille, ja mitä heille, oikein tapahtui?
Yhtä aikaa ajaton ja ajankohtainen teos häikäisee fyysisyydellään sekä huimaavalla kielellisellä kauneudellaan. Samalla se on armoton perhetarina sekä hurja kuvaus ihmisestä oikeuskoneiston hampaissa.
Ote kirjasta siv. 64
10.syyskuuta 2000
"Herätys on kuudelta aamulla. Kosteuden lahottamassa suihkutilassa peseytymisen ja pikkurillin kokoisella harjanpäällä hoidetun hampaidenpesun jälkeen seisomme jonossa kanttiiniin johtavalla käytävällä, saamme meille määrätyt lääkkeet pienestä luukusta, ja hoitajat valvovat että me otamme ne, sitten pääsemme istumaan lattiaan pultattuihin pöytiin joiden jalkoihin kiinnitetyt penkit näyttävät ihmisen hartioilta. Haemme vuorollamme valkoiset muoviset tarjottimet ..."

siv.98
2003
"Mielestäni ihmisen on parempi elää peläten jotain kuin olla pelkäämättä mitään, siksi että minäkin kasvoin samalla tavalla, niin kuin kaikki tuntemani albaanit: minua lyötiin lapsena ja minä ajattelen yhä, että useimmiten ihan syystä. Isää kuuluu pelätä ja äidin luo juostaan, ja kun ei ole enää isää jota pelätä eikä äidin syliäkään, silloin pelätään sairautta ja kipua, pelätään tartuntaa, mikrobeja, pelätään nukahtamista, pelätään esimiehiä, liikennettä, pelätään ihan kaikkea ja aivan kuin isää lapsena pelätään."