I vår familj dör kvinnorna unga. Det har Selma vetat sedan hon var barn. Men idag vanknar hon hemma i Ekenäs, 66 år gammal och fortfarande vid liv. Hon har undflytt sitt öde och levt längre än sin mamma, mormor och gammelmormor.
Men vad ska hon göra med sina återstsående dagar?
Simma i havet, äta tårta, stanna kvar i sängen? Vad innebär det egentligen att vara vid liv? Och kan hon ge dottern Olga utrymme att vara sig själv, att röra sig bortom Selmas synfält och ut i vildmarken för att utforska de branta norska fjällen?

utdrag sid. 28
"Jat tittar på mitt ansikte på bilden jag tog till kusinerna. I det gråa morgonljuset står det tydligt fram, ett landskap av veck och fåror. Länge blev det grövre för varje år, hårdare och mer distinkt. Nu håller det på att bryta sig ur formen, mängden ansikte ökar. Mer och mer Selma. Större näsa, bredare mun. Lite hängande ögonlock och haka, med dem kommer en mildhet som jag inte vet om jag kan bära."

sid 100
"en bild dök upp som överrumplade mig. Jag behöver bara blunda lätt för att se den framför mig. Den föreställde ett slingrande väsen, täckt av fjäll, och med sju böljande ben. Mellan benen fanns öppningar, röda som munnen på en gädda, lager på lager av röda veck. Det var vackert och rysligt. Det var en uppenbarelse. Vi har gäddor, sade jag till Karin. Hon lysnade inte och jag måste säga det högre, vi har gäddor mellan benen! Och då tittade hon upp o sa bara, jag har inte, kanske du har. Jag har en blomma, jag."