40-årsjubileum!

Varning till alla läsare!
Hela inlägget är 100% finsk nostalgi!

Det gick nämligen upp ett ljus igår kväll…

Låt mig börja från början:
När bönderna hade haft sina speed-dejter så hittade jag inga andra sevärda program i tablån.
Då gjorde jag som så ofta förr, gick in på svt-play där man kan välja och vraka och alltid hitta något intressant.
Igår kväll fastnade jag först för programmet “Drömyrke-veterinär” , en finsk serie som handlar om några unga tjejer som är nyutexaminerade veterinärer och på väg till sina första jobb i yrket. Positivt trevligt program där man också får en inblick i högskolestudier i Finland.
Klicka på programtiteln så kommer du till programmen!

Nästa program jag hittade var “Hårt arbete” – som handlar om den finska arbetskraftsinvandringen på 60-70talen
Och det var nu minnena hopades…..och jag kom på att hoppsan, jag kom hit som “båtflykting” över havet sommaren 1978, för prick 40 år sen! Halleluja!
Tiden rinner så fort så jag de senaste tio åren påstått att jag bott lika länge här som i Finland när jag faktiskt bott här betydligt längre än i mitt fäderneland eftersom jag var 24 år när jag flyttade till Sverige.
På den tiden var det lätt att få jobb, jag ringde till olika svenska banker på måfå och på tredje samtalet fick jag napp! Sen var det bara att ta båten över för att besöka banken, skriva på anställningsavtalet och åka tillbaka hem och säga upp mig.

I ovannämnda tv-serien kommer många sverigefinnar till tals, de berättar varför de valde att flytta hit och de allra flesta berättar att de planerade att återvända efter några år.
Jag känner inte till statistiken på återvändare, men nog var det färre som verkligen flyttade tillbaka.
Jag hade väl inte så mycket planer, för mig var det lite av ett äventyr att flytta hit med en ny kärlek.
Kärleken höll inte, men det kom ju nya kärlekar…kärleken är evig, bara föremålen som skiftar,så något återtåg till Finland blev aldrig aktuellt..

Numera har jag dubbla medborgarskap, och använder min rösträtt i landet där jag lever och bor.

För att avsluta den helfinska kvällen blev det miss-i-nassen ett avsnitt av vildmarksmagasinet “Jakttid” för att njuta av vacker natur samt fiske, and- och björnjakt.

Det var bättre förr…

Jaha, då har man klivit ur OS-bubblan för denna gång.
Men nog måste jag säga att jag har tacklat av, inte sitter jag lika plikttroget och tittar på alla sändningar som jag gjorde en gång i tiden.
Denna helg räddade i alla fall Finland från ett fullkomligt katastrof-OS, men nu ska ni få höra:

När jag var yngre (mycket yngre) så följde jag alla stora mästerskap inom vintersport och inom fri-idrott.
Ja jag var så biten att jag var snudd på besatt.

Som bevis har jag sparat två tjocka kollegieblock fulltecknade med

tidningsurklipp

..och statistik på varenda tävling som gick av stapeln, oavsett gren.
Självklart var man tvungen att ha koll på rodeltävlningarna och notera inte bara resultat utan även åktider..
Och alpina åkningen, detta år var inte Stenis med, vet inte om han var skadad?
Otroligt så många minnen dessa häften väcker i mig…

Varje hockeymatch som spelades fick en egen sida med fakta, allt från målskyttar till utvisningar..

I skidstafetterna noterades varje åkares individuella tid och jämfördes med övriga.

Gissa om detta var ett fullkomligt uppslukande pyssel.
Jag följde förstås spelen på teve och radio, jag köpte dagstidningar varje dag, både svensk och finsk. När det var helg åkte jag in till stan från förorten för att handla finska tidningen som inte fanns att köpa någon annanstans än på T-centralen..
Jag behöver förstås inte nämna att internet inte ens var påtänkt..

Jag gladdes åt allas vår Gunde helt ovetande om att jag skulle komma att bo bara några mil ifrån hans villa i Skamhed

Och Sverige hade inte bara en skidhjälte

utan två, Wassberg satt också på tronen!

Tomas Gustafsson glänste på skridskobanan

Här avslöjar jag den grymma sanningen om 1984 års skidskyttestafett! Finland sjua och Sverige tia…

Till sist var två häften fullklottrade och sanningens minut hade kommit, hur gick det i spelen? Ja det är bara att läsa fakta

Nu börjar ni förstå min rubrik va?
Men kan någon begripa hur jag kunde lägga ner så mycket engagemang och tid på att dokumentera spelen? En riktig kalenderbitare var jag visst..
Jag jobbade heltid, jag hade barn, men hur prioriterade jag egentligen?

Det är i alla fall lite skillnad mot hur man tävlar idag, då många lopp går som masstarter som gör tidjämförelser totalt ointressanta , man tävlar 10 varv på korta banor istället för att åka en lång länga ute i granskogen. Skidbyten, Ska man byta skidor mitt i loppet? Allas skidor nöts ju under loppet så det är ju inte mera rättvist när man kan byta?
Ja mycket har förändrats, och visst kan jag förstå att det sker en utveckling.
Det gäller ju också att väcka publikintresset så man inte går miste om viktiga intäkter som håller sporten levande.

Men om ni frågar mig så är inte alla förändringar enkom positiva för sporten.
Jag är själv ingen vän av sprinttävlingar till exempel. Man bökar och stökar, knuffas, ramlar, bryter stavar, det är rent vanskligt många gånger.
Turen avgör vem som vinner ibland, sånt gillar jag inte.
Och nu diskuteras att man ska bygga in hinder och hopp på längdåkningsbanan!!!!
Allt för att göra sporten mer spektakulär!
Det är ju bara att välja att titta på snowcross och skicross och allt vad det heter där dom ramlar och skadar sig stup i kvarten om man vill ha den typen av spänning i tillvaron.
Rör inte den “riktiga skidåkningen” och rör inte klassisk åkning heller.
Då har jag sagt mitt i detta ämne.. du får gärna ha synpunkter du också!

Nostalgikick

Ja dagarna dom rinner undan, utan att något märkvärdigt händer..

Vi har varit i tvättstugan som omväxling, titta hur Blinka ligger. Jag sätter fast henne längst upp i vänstra hörnet vid dörrhandtaget och hon har full uppsikt över mig, men det räcker liksom inte, utan hon ska komma så nära mig och tvättmaskinerna som bara är möjligt, så hon ligger med tvärsträckt koppel! Tokfia!

Grannvalpen Lucky växer så det knakar och försöker gång efter annan få fart på gamkäringen..

Men det går inte så bra som synes, så han skuttar vidare..

På OS går det upp och ner, besvikelser, överraskningar, mycket känslor, glädjeyra, ja idrotten har hela registret. Där en lyckas misslyckas en annan.
Men en ny fin silverpeng blev det idag, inte fy skam, och jag kunde inte annat än unna amerikanskorna guldet, jag har sällan sett gladare lyckligare tjejer som dessutom är så himla schyssta och mysiga och med en positiv attityd.

Mellan tävlingarna så har jag börjat rota lite i mitt gamla arkiv. Då pratar jag inte arkiv på datorn, nej jag pratar om gamla minnen, egna och familjens, det finns inte mycket sparat men inför kommande flytt ska jag än en gång titta noga igenom vad som ska följa med till nästa ställe..
Vad gäller minnen önskar jag att jag hade kvar mera, men jag har alltid haft svårt att fästa mig vid prylar och har haft lätt att slänga.

Nu har jag hittat några guldkorn och det första är ett gammalt vaxhäfte som mössen ätit upp halva framsidan på…

På första uppslaget ser ni vad det handlar om, sångtexter!

För mig är alla sidor som små minikonstverk gjorda av min mor som sjuttonåring!

Jag kommer att visa några flera sidor ur häftet, nu när jag bläddrade lite noggrannare hittade jag även inlägg gjorda av min pappa, vilket innebär att dom kände varandra i ganska tidig ålder, något jag inte hade koll på.

Så nu flödar känslorna i pörtet, både från Sydkorea och från minnenas arkiv.
Det finns mera att ösa ur, hittade också några av mina gamla dagböcker och så alla häften jag gjorde på 80-talets stora idrottsbegivenheter.
Så snart dyker Gunde, Wassberg, Nykänen och andra också upp här i bloggen..