17-åriga Molly Ayer har bott i tolv olika fosterhem. När hon tvingas till samhällstjänst, efter att ha stulit en bok på ett bibliotek, blir det droppen för hennes fostermor. Av rädsla för att än en gång behöva flytta går hon med på att städa vinden hos en gammal kvinna.
Vivian Daly är 91 år och känner igen sig i Mollys historia. När hon var nio år förlorade hon sin familj i en brand. Tillsammans med tusentals andra föräldralösa sattes hon på så kallade barntåg genom Mellanvästern. De färdades genom USA och auktionerades ut i städerna som de passerade - mer eller mindre som slavar.
När Molly och Vivian gemensamt går igenom vinden i det stora gamla huset väcks förträngda minnen till liv. Molly bestämmer sig för att hjälpa Vivian att få svar på de smärtsamma frågor som tyngt henne hela livet. Resultatet blir något de aldrig kunnat föreställa sig.

Utdrag ur boken:
"Det gamla huset är fullt av ljud. Furugolven knirkar, fönsterrutor skallrar, flugor surrar i taket, gardiner fladdrar. Rummet luktar gamla böcker och gårdagens brasa och, svagt, någonting matigt från köket."

Enligt omslaget har denna bok legat 61 veckor på New York Times bästsäljarlista.
Och jag undrar varför?
Inget fel på romanens ämne, i bakgrunden ligger ju fakta om Orphan Train. Över 200.000 barn fraktades från östkusten till Mellanvästern mellan 1854-1929 och författaren har gjort gedigen research som ligger till grund för historien.
Ändå haltar den betydligt.
Hon staplar en massa schabloner på varandra, texten är amatörmässigt skriven, som om författaren nyss gått en skrivarkurs. Hon använder en raljerande ton samtidigt som det ska vara tårdrypande, vilket gör att boken känns ojämn. Storyn håller inte ihop, istället för att krypa under skinnet på mig så upplever jag den tyvärr inte särskilt trovärdig eller ens realistisk.
En tanke slår mig, kan det bero på dålig översättning?....

"Frid. Det var den sanning alla dagar bar på, det var den slitna sanning varje dag bar på, men denna sanning var större idag än någon annan dag - det hade aldrig funnits en dag som denna, och det skulle eller kunde aldrig finnas en likadan igen."

30 mars 1924. Mödrarnas söndag är dagen på året då tjänstefolket får ledigt för att åka hem.
En som inte åker hem är den föräldralösa husjungfrun Jane Fairchild, som istället möter sin älskare - den ende kvarvarande sonen på det närliggande gods som ekar tomt efter att bröderna dödats i första världskriget. Det som sedan händer under dagen ändrar deras liv för all framtid.

Graham Swift har skrivit en stor kortroman som är både livsbejakande och tragisk; en roman om klass, kärlek och öde, och om alla de berättelser som utgör ett liv.

Utdrag ur boken:
"Ändå handlade det om hans bästa kläder. Den nystrukna vita skjortan. Det var en formell skjorta. Med löstagbar krage. Det var inte en vanlig finskjorta med mjuk krage som kunde passa till en helgdagsutflykt eller en tur i bilen med suffletten nedfälld. Det var - hans "söndagskläder". Utan synbar brådska och med van skicklighet trädde han i manschettknapparna och fäste den löstagbara stärkkragen med kragknapparna. En slips, diskret men glänsande, gråblå med små vita prickar. Han valde ut en slipsnål. Hade den verkligen en liten äkta diamant?"

"Eftersom de som tjänade tjänade, och de som betjänades - levde. Fast ärligt talat så kändes det ibland helt tvärtom. Som om det var tjänarna som levde, och hade ett hårt liv, och som om de som blev betjänade inte riktigt verkade veta vad de skulle göra med sina liv. Riktigt förlorade själar, faktiskt..."

En sinnrikt vävd berättelse där det lilla ordet "om" har största betydelse...
Läs och njut!