Det är 1940-tal och Norge är ockuperat av Tyskland.
Signe tvingas fly över fjällkedjan till Sverige. I sin höggravida kropp bär hon en dotter, bakom henne rämnar livet.
Många år senare får Signes barnbarn Anja veta att hon och dottern Hanne måste lämna barndomshemmet intill älven, platsen där mormodern en gång hamnade.
För att förstå sin oro och sin stumma relation till den egna mamman läser Anja mormoderns dagböcker, om den våldsamma smärta det innebär att överge allt.

Utdrag ur boken.
"Jag masserade hennes svullna fötter. Jag tryckte in kuddar mellan benen för att lätta på trycket mot kotor och leder. Jag gav henne vatten och saft. Sköterskorna ställde in en fåtölj som jag kunde slumra i. Jag vakade över henne dygnets alla timmar. Jag ville ge henne det, hon klagade ju alltid på att hon var så ensam. Och ändå passade hon på att dö när jag gick iväg för att hämta en kopp kaffe."

En finstämd sorgsen berättelse där handlingen vindlar genom tid och rum mellan fyra kvinnor i rakt nedstigande led. En flykt från krig där ett barn blir lämnat kvar, där ett nytt barn inte kan ersätta det förlorade. Främlingskap och dramatiska känslor, märkliga mardrömmar skapar en ständig oro, det skaver i bröstet.
En mycket fint skriven bok som jag blir känslomässigt berörd av.