I fyrtio år var författaren Signe Björnberg gift med maken Gösta. Hon skrev ett hundratal romaner om den eviga kärleken, men hennes egen kärlekshistoria slutade i tragedi.
Signe Björnberg går till historien som en av Nordens mest produktiva författare. Hennes produktion omfattar 115 romaner och 500 noveller skrivna under pseudonymen Sigge Stark. Men trots att hon var en av Sveriges mest lästa författare, var hennes författarskap ständigt kritiserat och skrivandet gjorde henne aldrig rik.
I boken tecknar Maria Lilja ett porträtt av ett författarskap utöver det vanliga och ett livsöde som berör. Romanen präglas också av en unik tillgång till material som aldrig tidigare publicerats.

Utdrag sid.80
"När hon några timmar senare vaknade ur sin slummer kokade hon kaffe, tände en cigarett och fortsatte på nattens historia. Och när Gösta kom hem i kvällningen satt hon fortfarande i sin fars gamla nattskjorta och skrev bortom tid och rum. Gösta muttrade något om middag och det fick Signe att avbryta sitt skrivande. -Hoppsan, jag glömde visst bort tiden, kokt potatis med smör och stekt ägg? Signe såg ursäktande på Gösta, huvudet var fortfarande fullt av berättelsen om Guldkungen.
Berättelsen om Guldkungen skulle bli en av hennes mest älskade och tidskriften "Vårt hem" växte med varje nytt publicerat avsnitt. Signe var som bäst när hon skrev om det som intresserade henne mest: hästar."

Sid.123
"När pengarna var slut och det inte gick att få mer kredit på foder och mat reste Signe till Stockholm och sålde tio kommande böcker mot ett rejält tilltaget förskott. För att ro det i land insåg hon att hon behövde en assistent som kunde stenografera och skriva ut manuskripten på maskin.
Liksom favoritkaraktärerna i sina böcker föredrog hon okonstlade människor utan bjäfs och förställningar. Flickorna skulle vara naturliga, gärna med långt hår som var uppsatt. Nagellack och för korta kjolar var en styggelse."

Jag blev oerhört tagen av att läsa om Signes livsöde. En kvinna som helst ville bo långt ut i skogen på en gård med travhästar och hundar och som skrev ofantligt mycket för att kunna ha råd med djuren.
Förvånad inser jag att hennes gård i Mannikehöjden bara ligger ca 4 mil från där jag bor!
Hon tar aldrig hand om sin hälsa, äter dåligt och är storrökare. Först kommer djuren, sedan maken och till sist eventuellt hennes egna behov.
Men hon är ingen kvinna man tycker synd om. Hon har egenheter som inte gör henne lätt att vara till lags. Och hon reser, ibland stannar hon borta ett helt år någonstans i Europa för att få ro och inspiration att skriva.
Jag avslutade den här boken för någon vecka sedan men kan inte släppa taget om hennes märkliga liv och tragiska öde som berörde mig starkt. Alla har vi en historia, men vissas är mer märkvärdiga än andras.