Försommargrönskan skälver omkring Erik och Julia när de packar bilen hemma i Helsingfors och påbörjar färden mot stugan vid havet i Österbotten. Utifrån: en kärnfamilj mitt i livet som ska få en lång sommar tillsammans. Men tiden kan också verka i motsatt riktning, blottlägga sprickorna i det som förut verkade stadigt.
Andra personer dyker upp och komplicerar tillvaron: Julias barndomsvän Marika och hennes karismatiske man Chris som leder Rörelsen, en grupp miljöaktivister som gett upp hoppet om jorden och övar sig i att leva primitivt.
I utkanten finns en ensam kvinna i ett hus vid stranden som bär på en stor sorg och en plågad bror som tycks ha tappat greppet om tillvaron. Men vem gör egentligen rätt och vem fel? Kring dessa människor, en sommar, spinner en roman om livsval, lögner och en familj i gungning.

Utdrag ur boken:
"Också nu, när Julia satt på spårvagnen på väg hem från jobbet, kunde hon höra sin mamma prata i bakhuvudet, ungefär som tinnitus i verbal form; en ständigt malande åsiktsmaskin."

"Han hatade Ekenäs, hatade småstadens småaktighet, hatade att vara finlandssvensk, att vara född i den här töntiga delen av det finländska samhället, den här minoriteten som hade rykte om sig att vara snobbig men egentligen bara var iavlad och blåst och i bästa fall lite harmlöst gammalmodig men i värsta fall en fullständigt efterbliven del av världen som bara skulle bli värre och värre ju längre den fick bestå."

Den här romanen är kritikerrosad och jag såg författaren när han deltog i Babel i våras.
Varför hittar jag ingenting intressant i boken? Någonting måste ha gått mig förbi. Jag kommer inte in i hans uppmålade värld trots att inga hinder föreligger, jag har själv tillbringat mycket tid i min barndom i en liten småstad och jag är finlandssvensk, jag borde verkligen känna igen mig och känna mig hemma.
Men det händer ju ingenting intressant! Boring, långtråkig, jag läser och bara väntar på att någonting äntligen ska hända. Något som ger lite svärta, eller lite blod, eller lite vad som helst. Men jag väntar förgäves. Den här historien blev för mig blott en axelryckning. Och vad hände med den nya spännande rörelsen? Inte ett jota, man bara skrapar lite på ytan, och så ytlig syns mig hela berättelsen.

December 1917. På en isolerad ö i Norra ishavet lever prästen Sakarias med sin piga. Hans makt över kolonin är oinskränkt, och han styr sin församling med järnhand.
Så hittar några av fiskarna en halvt ihjälfrusen rysk matros på isen. Han bär med sig nyheter från fastlandet. Från den stunden förändras allting.

Mars 1953. Det sovjetiska imperiet sörjer sin store ledare. Utan S vet ingen vad som ska hända med revolutionen.
I Moskva finns Sakarias piga. Hon har levt ett hårt liv i stalinismens skugga, men aldrig kunnat skaka av sig vad som hände på Ön den där vintern. Från kontoret där hon arbetar har hon smugglat hem skrivpapper. Nu kan hennes värld slås i spillror en andra gång. Hon måste få vittna. Och hon måste förstå.

Utdrag ur boken:
"Ljuset i kyrkan var svagt. Jag hade tänt en ensam fotogenlampa för att spara på bränslet. Hans vita särk såg grå och smutsig ut i det fladdrande skenet och hans ansikte låg nästan helt i mörker. Kyrkan var nästan tom."

"En mening fastnade i mitt minne. Det var den som fick mig att packa och resa. -Här uppe är livet varken särskilt vackert eller angenämt, men det är meningsfullt."

Jag brukar dras till berättelser från förr i tiden, från karga ensamma platser bland ordkarga allvarsamma människor.
Detta är en sån berättelse, men kanske ännu snäppet allvarligare.
Här finns ingen glädje, bara eftertänksamhet, bedrövelse och Herrans tukt och förmaning.
Människorna befinner sig på gränsen till utplåning, tempot är långsamt.
Men, på slutet kommer upprinnelsen till hela historien. Det förklarar en hel del.
Alls icke en oäven bok, men kanske inte lämpligaste läsningen i hängmattan.