December 1938.
Den unge läkaren Ludwig Malmström blir kommenderad till en anstalt för sinnesslöa i Jämtlands mörkaste skogar för att utreda en smitta som på kort tid börjat ta livet av de intagna.
Han är lockad av tidens stora idéer: i Tyskland rustar Hitler för raskrig, i Sovjet pågår Stalins utrensningar av oliktänkande. Utopierna ska bli verklighet med hjälp av teknik, medicin och arkitektur. Allt förefaller möjligt. Men Malmströms egen värld är på väg att rasa samman. Hans drömmar förvandlas steg för steg till mardrömmar.
Flera decennier senare försöker hans dotter förstå vem hon är och var hon kommer ifrån. Hon har levt ett liv utan sammanhang, som den sista ledtråden i en meningslös gåta. I trädet utanför hennes fönster väntar de svarta fåglarna som alltid tycks vaka över henne.

Utdrag ur boken:
"Men ur undergången föds det nya. Vi läkare vet att degenereringen är en fara, att sjukdomar och anfrätta anlag kan försvaga ett helt folk, på samma sätt som sjukdomen kan försvaga en enskild människa. Därför kan kriget vara hygieniskt. Det dåliga rensas bort. Det nya får plats. Så är det också med våra nationer, de blir anfrätta, förgiftade av det dåliga."

"Det är nästan svart i ditt rum. Fotogenen i lampan är slut och isen på fönstret har börjat växa ut över karmarna och väggen. Ingen eldar längre. Du drar täcket och filten omkring dig. Släcker cigaretten. Lägger dig ner. Du känner något som kryper över ditt högra lår. Du vet att insekterna bara är inbillning."

Det här är en roman med flera bottnar. Att kalla den skräckroman kan avskräcka många läsare som tror att det är blodigt och våldsamt. Så är det inte. Skräcken kommer krypande genom huvudpersonens hjärna, hur han tänker, vad han vill göra, vilka hans föredömen och idoler är. Hur hans gelikar kan förändra världen till något vi aldrig skådat. Som faktiskt kunnat bli verklighet. En hårsmån ifrån katastrofen så vann medmänskligheten och kärleken. Men inte för all framtid, ack nej, allt går i cykler, och vi närmar oss åter samma scenarion, med maktgalna människor som inte skyr några medel för att erövra världen och göra den till sin egen lilla lekplats. Det är där det otäcka ligger och ruvar. Vi blir aldrig kvitt dessa individer, aldrig någonsin. Varför?

En dröm om att finna de vilda bergens skygga kattdjur - en dröm om att rädda snöleoparden.
Följ med på ett storslaget äventyr i norra Indiens och nordvästra Pakistans bergsdalar där författarna letar efter den mytiska snöleoparden. Som ett grått spöke smyger den i bergen på sin jakt efter vildgetter och andra bytesdjur. Snöleoparden är ett djur som alltför få människor har sett i vilt tillstånd och än färre har lyckats fotografera. Jan har sett djuret fler än 20 gånger i det vilda, vilket är exceptionellt.
I boken träffar du också forskare, spårare och stugägare som alla försöker rädda snöleoparderna, upplever du den hårda naturen i bergen hos kalashfolket i nordvästra Pakistan och hos invånarna i Ladakh i norra Indien. Jonatan reser till Kirgizistan och deltar i en konferens som kan innebära vändpunkten för den utrotningshotade snöleoparden.
Vi får också veta vad som görs i Sverige där zoologerna samarbetar med utländska bevarandeorganisationer, så att vi kan samexistera med de magnifika rovdjuren.

Utdrag ur boken:
"Människan har redan under 1900-talet orsakat att tigern minskat från fler än 100 000 individer ner till 3200 under 2009. Lejonet utrotades helt från Asien och Europa. Geparden har också den utrotats helt från Asien förutom 60 individer i Iran. Kanske kommer även snöleoparden att dö ut i framtiden?"

Fattiga människor som lever av boskapsuppfödning, t.ex getter, måste freda sina djur och om och när snöleoparden jagar tamdjur så blir den skjuten eller förgiftad. Jag kan förstå det då inte boskapsskötarna får någon kompensation för sina förlorade djur och det är i princip omöjligt att stängsla in den svåra bergiga terrängen där de lever. Hur ska vi kunna hjälpa till att rädda de utrotningshotade arterna när vi här i Norden strider hårt om de små rovdjursstammarna vi har i vårt eget land? När toleransen för de stora rovdjuren är så dålig trots att man betalar ut ersättning för eventuella skador på tamdjur? Den hätska debatten om vargars vara eller inte vara genomsyrar befolkningen på landet och toleransen är noll.
Jag önskar innerligt att vi bevarar alla typer av levande varelser, vem har gett oss människor rätten att välja vem som får leva och vem som inte får det?